Nystart..men pâ riktigt
Jag har flyttat. Vi har flyttat. Vi har ingen egen lagenhet, annu, sa darfor bor vi hos hans syster. Med barn. Med ett till barn. Med man. Det ar trangt. Men jag kande att jag behovde en nystart, sa i slutet av juni nar han fragade om vi inte skulle folja med min bror uppat landet och leta jobb, sa var jag inte trog pa att hanga med i tankegangarna. Jag kande att det behovdes nagot nytt, for jag hade fastnat dar.
Pa sistone har det verkat alltfor mycket som att jag maste halla igang kontakten. Om jag inte gor det, sa far jag höra kommentarer om att jag aldrig hör av mig. Det ar ratt trist, ska jag tala om for dig. Jag tycker faktiskt att det ar lika mycket upp till den andra parten. Eller i detta fall, de andra parterna. For jag har haft tva stressiga terminer. Forst en hosttermin langt ifran min karlek. Det ar inte latt ska du veta, att befinna sig langt ifran honom utan att ens veta ett slutdatum pa gratandet. For mycket tarar var det. Sen kom sista terminen av hela langa utbildningen. Da ar det inte latt att hinna med allt. Jag hade dessutom en komplettering som hangde kvar efter utlandsterminen, eftersom jag sa latt skjuter upp laskiga saker.
Men vet du vad? Jag klarade min utbildning. Jag fick hogsta betyg pa c-uppsatsen och nu efterat har tva intervjuer publicerats med oss angaende uppsatsen. Sa jag ar nojd over mig sjalv och over mitt kampande de senaste tva terminerna. For jag har gjort bra ifran mig. Sen om andra tycker att jag har forsvunnit en del som van.. Sa kan de sjalva fundera over hur mycket de har anstrangt sig. Och hur mycket som de anstranger sig nu.
Jag har inte talat om for alla att jag har flyttat. Men vet du vad, nu kommer en till ursakt. Jag jobbar heltid, jag letar lagenhet, jag maste fixa alla pappersgrejer for mitt hjarta kanner inte till rutinerna i detta land. Sa jag maste gora allt.. Sa jag tanker ta min tid och sen se vem som star kvar som min van. Darifran kommer jag sen att ga framat.
Men jag kanner mig nojd. Jag kanner mig taggad for att borja om pa nytt. For en sak ska du veta, aven har gar saker bra. De gillar mig redan de har hufvudstadsborna.
Men flickor, vad jag saknar er...
Pa sistone har det verkat alltfor mycket som att jag maste halla igang kontakten. Om jag inte gor det, sa far jag höra kommentarer om att jag aldrig hör av mig. Det ar ratt trist, ska jag tala om for dig. Jag tycker faktiskt att det ar lika mycket upp till den andra parten. Eller i detta fall, de andra parterna. For jag har haft tva stressiga terminer. Forst en hosttermin langt ifran min karlek. Det ar inte latt ska du veta, att befinna sig langt ifran honom utan att ens veta ett slutdatum pa gratandet. For mycket tarar var det. Sen kom sista terminen av hela langa utbildningen. Da ar det inte latt att hinna med allt. Jag hade dessutom en komplettering som hangde kvar efter utlandsterminen, eftersom jag sa latt skjuter upp laskiga saker.
Men vet du vad? Jag klarade min utbildning. Jag fick hogsta betyg pa c-uppsatsen och nu efterat har tva intervjuer publicerats med oss angaende uppsatsen. Sa jag ar nojd over mig sjalv och over mitt kampande de senaste tva terminerna. For jag har gjort bra ifran mig. Sen om andra tycker att jag har forsvunnit en del som van.. Sa kan de sjalva fundera over hur mycket de har anstrangt sig. Och hur mycket som de anstranger sig nu.
Jag har inte talat om for alla att jag har flyttat. Men vet du vad, nu kommer en till ursakt. Jag jobbar heltid, jag letar lagenhet, jag maste fixa alla pappersgrejer for mitt hjarta kanner inte till rutinerna i detta land. Sa jag maste gora allt.. Sa jag tanker ta min tid och sen se vem som star kvar som min van. Darifran kommer jag sen att ga framat.
Men jag kanner mig nojd. Jag kanner mig taggad for att borja om pa nytt. For en sak ska du veta, aven har gar saker bra. De gillar mig redan de har hufvudstadsborna.
Men flickor, vad jag saknar er...
Nattsuck
Jag är ensam hemma sedan tidigare ikväll. Jag har tittat lite på tv, letat mycket efter jobb, pratat med mor och sökt lite mer jobb. Det är inte lätta tider just nu. Jag saknar något. Förutom jobb då. Men .. jag känner på sistone att människor som ska vara mina vänner inte riktigt är det. Jag känner att hon ser på mig på ett annat vis, inte alls som förut. Jag tror att hon numera bara träffar mig, när hon behöver något ifrån mig. Jag känner att det är ett avstånd mellan oss. Jag kanske bara inbillar mig, men det känns inte bra.
Jag vill ha en nystart. Jag funderar på att flytta. Jag tänker "varför inte?". Jag kan lika gärna vara arbetssökande i en annan stad. Men så är det allt detta med uppsägning på lägenhet, hitta ny lägenhet, förvara möblerna någonstans under tiden tills jag hittar ny lägenhet. Jag skriver jag men jag menar vi.
Det var inte så här som det skulle vara efter examen, men det blev så.
Attans...
Men jag dansade afrikansk dans och blev full av energi. Synd att jag inte har tillgång till det passet nu, för jag behöver ny energi. Ibland blåser den ut som om jag vore en boll. Ja, du vet.
Jag tar nya tag i morgon. Och skriver några till personliga brev.
Jag vill ha en nystart. Jag funderar på att flytta. Jag tänker "varför inte?". Jag kan lika gärna vara arbetssökande i en annan stad. Men så är det allt detta med uppsägning på lägenhet, hitta ny lägenhet, förvara möblerna någonstans under tiden tills jag hittar ny lägenhet. Jag skriver jag men jag menar vi.
Det var inte så här som det skulle vara efter examen, men det blev så.
Attans...
Men jag dansade afrikansk dans och blev full av energi. Synd att jag inte har tillgång till det passet nu, för jag behöver ny energi. Ibland blåser den ut som om jag vore en boll. Ja, du vet.
Jag tar nya tag i morgon. Och skriver några till personliga brev.
Han Honom - men vars tog världen vägen?
Vet du vad? Ibland blir jag rädd. Så där skiträdd. Har jag verkligen valt rätt? Enligt en viss herr Beck så är det en effekt eller snarare en konsekvens, för ju mer samhället individualiseras desto större möjlighet men även tvång finns inför att göra inom olika områden i livet. Så jag blir rädd ibland. Ljug inte för mig, för jag tror att även du blir rädd ibland.
För faktum kvarstår, vad vi än tror på, att vi kan veta vad framtiden består av. Jag kan tro att jag har valt och att jag är på rätt plats. Men faktum kvarstår att jag inte kan veta att jag har valt rätt. Det är läskigt. För ju fler val vi har att göra, desto mer beroende blir vi av experter. Av någon som kan tala om för oss att vi faktiskt är på rätt väg. Men det finns ingen som kan lova oss det.
Jag drömmer gärna om bröllop och barn och vita staket. Men vet du vad? Jag kan inte veta förrän jag dör att den som jag har valt att förverkliga det med, är även den rätta. Därmed kan jag tro. Jag kan tro att jag inte förs in i något utan att jag ska lära mig något av det. Jag kan tro att jag visas in i det som jag ska befinna mig i. Men i dagens vetenskapliga samhälle vågar jag inte helt tro på tro. För vi matas med vetenskap. Bevis på bevis om vad som fungerar.
Men för mig handlar det i grund och botten om tro. Om tro på att livet inte är så lätt eller så rosa som sagor ur barndomen påstår. Men att livet kan bli så vackert och så förunderligt härligt som sagor lovar. Bara vi anstränger oss lite. Bara vi vågar vara ärliga.
Därför tvivlar jag ibland. Men jag tror att det mest beror på min oerfarenhet i detta som jag lever i nu. Detta med långvariga förhållanden. Detta med någon som lovar dig para siempre y más allá. Trots att det är det vackraste som finns för mig, så vågar jag inte lita på det. Men jag vägrar ta på mig det som ett personligt öde, som ett personligt misslyckande. Utan jag tänker att tiden och tidsandan har påverkat mig. Minsann.
Men jag kör rakt framåt ändå. Jag tänker att det som är värt att kämpa för, är inte det som kommer lättast. Snarare kan det vara - för en del av oss - det som kommer lite trögare. Det var inte i onödan som Han sände mig till Bolivia. Det var inte för att skratta åt mig som Han sände mig honom, som han gjorde mig till den jag är i dag.
Det är skönt att aldrig vara ensam. Om så den ende som du har är Honom.
För faktum kvarstår, vad vi än tror på, att vi kan veta vad framtiden består av. Jag kan tro att jag har valt och att jag är på rätt plats. Men faktum kvarstår att jag inte kan veta att jag har valt rätt. Det är läskigt. För ju fler val vi har att göra, desto mer beroende blir vi av experter. Av någon som kan tala om för oss att vi faktiskt är på rätt väg. Men det finns ingen som kan lova oss det.
Jag drömmer gärna om bröllop och barn och vita staket. Men vet du vad? Jag kan inte veta förrän jag dör att den som jag har valt att förverkliga det med, är även den rätta. Därmed kan jag tro. Jag kan tro att jag inte förs in i något utan att jag ska lära mig något av det. Jag kan tro att jag visas in i det som jag ska befinna mig i. Men i dagens vetenskapliga samhälle vågar jag inte helt tro på tro. För vi matas med vetenskap. Bevis på bevis om vad som fungerar.
Men för mig handlar det i grund och botten om tro. Om tro på att livet inte är så lätt eller så rosa som sagor ur barndomen påstår. Men att livet kan bli så vackert och så förunderligt härligt som sagor lovar. Bara vi anstränger oss lite. Bara vi vågar vara ärliga.
Därför tvivlar jag ibland. Men jag tror att det mest beror på min oerfarenhet i detta som jag lever i nu. Detta med långvariga förhållanden. Detta med någon som lovar dig para siempre y más allá. Trots att det är det vackraste som finns för mig, så vågar jag inte lita på det. Men jag vägrar ta på mig det som ett personligt öde, som ett personligt misslyckande. Utan jag tänker att tiden och tidsandan har påverkat mig. Minsann.
Men jag kör rakt framåt ändå. Jag tänker att det som är värt att kämpa för, är inte det som kommer lättast. Snarare kan det vara - för en del av oss - det som kommer lite trögare. Det var inte i onödan som Han sände mig till Bolivia. Det var inte för att skratta åt mig som Han sände mig honom, som han gjorde mig till den jag är i dag.
Det är skönt att aldrig vara ensam. Om så den ende som du har är Honom.
Trissa fram ett lugn
Någon skrapar Triss på teven bakom mig. Jag tänker att en trissvinst vore fint. Då skulle jag slippa oroa mig över sommaren och över pengar. Tänk dig den som vinner vad nu högsta pengasumman är och under vad nu längsta tidsperioden är. Skulle du sluta jobb/plugga om du vann en rejält stor summa?
Jag brukar tänka att jag inte skulle sluta jobba. Inte helt i alla fall. För i början är det nog lattjo att vara ledig med en massa pengar på banken, men sen då? Vad skulle du göra sen när du inser att alla andra omkring dig fortsätter att jobba/plugga som vanligt och du redan har köpt en massa prylar och rest i flera länder? Jag tror att jag skulle jobba lite. För jag vill jobba. Jag vill göra ett bra jobb där jag gör skillnad. Jag vill hjälpa människor; det är av den enkla och klyschiga anledningen som jag valde min utbildning. Det hoppas jag ingen pengavinst ändrar på. Det är jag rätt säker på att det inte gör.
Men jag skulle resa. Köpa mig en lägenhet eller kanske till och med ett hus. Det vore fint att ha tänker jag. Det första hade dock varit en insättning till CSN. Och till familjen. CSN har hjälpt mig att se världen - nåja en liten del av den - samt bygga upp mig till den socionom som jag kommer att bli. En jekla bra sådan. Så CSN förtjänar ett telefonsamtal och ett hej då. Familjen är alltid familjen och min familj är underbar.
Tänk att kunna ta bort all pengaoro med ett par skrap. Det du.
Jag brukar tänka att jag inte skulle sluta jobba. Inte helt i alla fall. För i början är det nog lattjo att vara ledig med en massa pengar på banken, men sen då? Vad skulle du göra sen när du inser att alla andra omkring dig fortsätter att jobba/plugga som vanligt och du redan har köpt en massa prylar och rest i flera länder? Jag tror att jag skulle jobba lite. För jag vill jobba. Jag vill göra ett bra jobb där jag gör skillnad. Jag vill hjälpa människor; det är av den enkla och klyschiga anledningen som jag valde min utbildning. Det hoppas jag ingen pengavinst ändrar på. Det är jag rätt säker på att det inte gör.
Men jag skulle resa. Köpa mig en lägenhet eller kanske till och med ett hus. Det vore fint att ha tänker jag. Det första hade dock varit en insättning till CSN. Och till familjen. CSN har hjälpt mig att se världen - nåja en liten del av den - samt bygga upp mig till den socionom som jag kommer att bli. En jekla bra sådan. Så CSN förtjänar ett telefonsamtal och ett hej då. Familjen är alltid familjen och min familj är underbar.
Tänk att kunna ta bort all pengaoro med ett par skrap. Det du.
Jo vars va
Man kan säga att jag är tillbaka i allvaret. Av den anledningen att jag faktiskt är det. Det är nu som slutspurten börjar. Det är också nu som jag känner att mitt flow har stannat upp. Jag söker lite på måfå till c-uppsatsen, men hittar inget klockrent. Det kändes klockrent tidigare. Men nu är det som sagt lite uppstannat.
I morgon har jag planerat in en heldag med flow. Sen på kvällen ska jag träna. För nu måste det också börja på allvar.
Det är rätt fint ändå när saker börjar på allvar. Tänk vad mycket man kan så då. Livet kan ta en vändning och allt kan bli annorlunda. Eller så stannar det i sin form och fortsätter likadant. Men det är också fint. För då kanske det betyder att det är rätt.
Ja du.
Nu ska jag söka mer. Jobb och c-uppsatsstoff.
Stoff är annars ett fint ord att uttala.
I morgon har jag planerat in en heldag med flow. Sen på kvällen ska jag träna. För nu måste det också börja på allvar.
Det är rätt fint ändå när saker börjar på allvar. Tänk vad mycket man kan så då. Livet kan ta en vändning och allt kan bli annorlunda. Eller så stannar det i sin form och fortsätter likadant. Men det är också fint. För då kanske det betyder att det är rätt.
Ja du.
Nu ska jag söka mer. Jobb och c-uppsatsstoff.
Stoff är annars ett fint ord att uttala.
Words to live by ... pt 3
Words to live by ... pt 2
Återigen: taget ur ett mail.
Words to live by
Utdrag från ett fint mail är denna bild.
De orden kan få följa mig under sluttampen av terminen.
Bolivianska minnen har jag
La Paz - dagen innan intervjun på konsulatet
Jag kunde inte låta bli. Humor på hög nivå.
Bolivia på mina axlar.
Kreativ i Copacabana.
Utsikt från Isla del Sol.
Bolivianska hundvalpar tycker också om att busa.
Jag har betalt för detta foto, så jag äger därmed rättigheter till det. Flott.
Kompisar i Puno, Peru.
Las islas flotantes - de flytande öarna - är byggda på detta vis.
Michael fick köra båten en bit både till och från ön.
De berättade om hur ön hade lossnat från fastlandet ett par gånger under väldigt stark storm.
Men nu sitter de ihop igen. Under vattnet.
*
Det är svårt det här med turism.
Vi åkte dit, fick kliva in i deras hem och träffa deras barn.
Ta foton.
Det kändes exploaterande.
Intressant att se hur andra har det.
Men vad ska jag göra med den kunskapen nu?
Vad ska jag göra med foton på deras barns väderbitna ansikten?
Turism är inte bara lattjo.
Underhållning på Hemnet
Jag sitter och kikar på hus på Hemnet. Just nu är jag uppe i Gävle och tittar. Jag hittade ett hus som jag gärna skulle vilja ha, men jag saknar miljoner på bankkontot. Häromdagen sa hjärtat att vi kan ju flytta till Gävle. Häromdagen kom en jobbannons ut i Gävle. Inom min utbildning. Socialsekreterare men inom LVU. Jag vill helst - om jag får välja - börja med ekonomiskt bistånd, för jag känner att sitta och besluta om tvångsomhändertagande är lite överväldigande som första jobb efter examen. Men å andra sidan, man får hjälp i början och jag har alltid varit mest intresserad av barn och ungdomar och det är de som är aktuella i LVU-lagstiftningen.
Så. Nu kollar jag hus. Istället för att ta tag i den där jobbiga engelska artikeln. Men jag kollar bara hus som har minst fem rum. Sen om det bara finns fyra sovrum är jag inte intresserad längre. Jag dagdrömmer ju om en stor familj. Då behövs fem sovrum.
Men..jag är rädd för att flytta helt plötsligt. För här har jag en vänskara. Jag har vänner kvar hemma i Gävle, men..det var ett tag sen som jag bodde där och alla har hunnit förändra sina liv. Att flytta till en stad som Stockholm skrämmer ännu mer, för där har jag två vänner som jag skulle kunna klistra fast mig på. Men bara två och de har också egna liv. Det är läskigt att flytta, för man måste alltid hitta en ny vänskara. Det känns som att det blir svårare när man flyttar för ett jobb, för de flesta på jobbet har redan sitt. När man flyttar för att plugga, finns det alltid fler i samma situation - det vill säga nyinflyttade i stan.
Jaja. Jag tar nog tag i den där artikeln istället.
Jag fick höra i lördags att jag tänker för mycket på framtiden. Jag borde leva mer i nuet. Ja. Det borde jag.
Så. Nu kollar jag hus. Istället för att ta tag i den där jobbiga engelska artikeln. Men jag kollar bara hus som har minst fem rum. Sen om det bara finns fyra sovrum är jag inte intresserad längre. Jag dagdrömmer ju om en stor familj. Då behövs fem sovrum.
Men..jag är rädd för att flytta helt plötsligt. För här har jag en vänskara. Jag har vänner kvar hemma i Gävle, men..det var ett tag sen som jag bodde där och alla har hunnit förändra sina liv. Att flytta till en stad som Stockholm skrämmer ännu mer, för där har jag två vänner som jag skulle kunna klistra fast mig på. Men bara två och de har också egna liv. Det är läskigt att flytta, för man måste alltid hitta en ny vänskara. Det känns som att det blir svårare när man flyttar för ett jobb, för de flesta på jobbet har redan sitt. När man flyttar för att plugga, finns det alltid fler i samma situation - det vill säga nyinflyttade i stan.
Jaja. Jag tar nog tag i den där artikeln istället.
Jag fick höra i lördags att jag tänker för mycket på framtiden. Jag borde leva mer i nuet. Ja. Det borde jag.
Tjejer kan vara snälla mot varandra
Bloggvärlden kan användas till mycket. Eller den kan påverka på många sätt. Du kan själv välja hur du vill bli påverkad. Jag kan bli stressad över alla blonda, långhåriga, smala tjejer som skriver om sina så kallade häftiga liv. Jag är nämligen korthårig, mörkhårig men smal men med ett vanligt studentliv med prestationsångest över att hinna läsa all litteratur eller ens ha råd att köpa all litteratur. Men då tänker jag att om något får mig att känna mig mindre värd, eller åtminstone får mig att sjunka lite i humör, så borde jag ha vett nog att hålla mig undan.
Så jag vill försöka använda bloggvärlden till något positivt. Det finns ju massor med bloggar där ute som kan ge annat än gödsel till självkritiska tankar. Så för att bli lugn i själen så läser jag vissa bloggar. Jag känner inte bloggerskorna bakom bloggarna, men jag låter mig själv luras att tro att jag vet hurdana de är. För i min bild av dem så är de lugna och säkra och stabila. Det är sådana förebilder som behövs. Tjejer som har sin stil, i kläder men lika mycket i resten av livet. Som inte stressar med konstiga dieter, eller ser ner på andra. Tjejer som går sin väg och som skulle kunna peppa andra att gå sin väg. Tjejer som i mina ögon verkar bekväma i sina kroppar.
Jag har två vänner som är så där bekväma i sig. Eller de har aldrig sagt något som pekat åt det motsatta hållet. De är så lugna och stabila som knappt någon annan som jag känner. De är inte den som snackar skit, men däremot den som säger ifrån när någon beter sig illa. De har inget behov av att stå i centrum, men de verkar inte våndas över det om de skulle råka hamna i centrum. En har jag känt i evigheter nästan, den andra har jag också känt länge och de är fina mänskor.
Man kan ha sina vänner till olika saker också, precis som bloggvärlden. De ovannämnda vännerna har jag som förebilder för lugn och stabilitet. Vännen som jag har känt i evigheter kan jag alltid återvända till. Jag kan gömma mig i hennes lägenhet och kura ihop mig i hennes soffa med en kopp te och jag vet att hon alltid kommer att finnas där. Det är bra att jag har vänner som jag kan bara vara mig själv med, vänner som det inte finns några krav med. Vi behöver inte vara coola, vi behöver bara vara oss själva.
Så hitta det som du vill använda världen till. Behåll dina positiva vänner. Med positiva menar jag de som ger dig positiv energi. Men glöm aldrig bort att ge det som du får.
Så jag vill försöka använda bloggvärlden till något positivt. Det finns ju massor med bloggar där ute som kan ge annat än gödsel till självkritiska tankar. Så för att bli lugn i själen så läser jag vissa bloggar. Jag känner inte bloggerskorna bakom bloggarna, men jag låter mig själv luras att tro att jag vet hurdana de är. För i min bild av dem så är de lugna och säkra och stabila. Det är sådana förebilder som behövs. Tjejer som har sin stil, i kläder men lika mycket i resten av livet. Som inte stressar med konstiga dieter, eller ser ner på andra. Tjejer som går sin väg och som skulle kunna peppa andra att gå sin väg. Tjejer som i mina ögon verkar bekväma i sina kroppar.
Jag har två vänner som är så där bekväma i sig. Eller de har aldrig sagt något som pekat åt det motsatta hållet. De är så lugna och stabila som knappt någon annan som jag känner. De är inte den som snackar skit, men däremot den som säger ifrån när någon beter sig illa. De har inget behov av att stå i centrum, men de verkar inte våndas över det om de skulle råka hamna i centrum. En har jag känt i evigheter nästan, den andra har jag också känt länge och de är fina mänskor.
Man kan ha sina vänner till olika saker också, precis som bloggvärlden. De ovannämnda vännerna har jag som förebilder för lugn och stabilitet. Vännen som jag har känt i evigheter kan jag alltid återvända till. Jag kan gömma mig i hennes lägenhet och kura ihop mig i hennes soffa med en kopp te och jag vet att hon alltid kommer att finnas där. Det är bra att jag har vänner som jag kan bara vara mig själv med, vänner som det inte finns några krav med. Vi behöver inte vara coola, vi behöver bara vara oss själva.
Så hitta det som du vill använda världen till. Behåll dina positiva vänner. Med positiva menar jag de som ger dig positiv energi. Men glöm aldrig bort att ge det som du får.
Malmö reagerar
Jag ser på Nyhetsmorgon på fyran. Ett par gånger har de redan hunnit nämna Malmö. Det förväntas ju kravaller och demonstrationer inför Davis Cup-matchen i eftermiddag. Tydligen kom de första demonstranterna till Baltiska Hallen vid åtta-tiden i morse. Jag står inte där. Som du förstår. Jag sitter hemma, hör vinden utanför och tänker att det är svårt att veta vem som har gjort mest fel i en situation. Jag kan inte historien. Jag är dålig på sådant. Att kunna historien och veta vad som hänt. Jag tycker att det är pinsamt att ta ställning baserat på att min kompis säger att en sida har rätt.
Det som jag tycker om med Malmö är att människor här reagerar. Det har funnits många demonstrationer och manifestationer i olika sakfrågor här under de år som jag har bott här. Jag har deltagit i vissa. Men jag har insett att jag borde börja läsa mer. Lära mig mer. Men jag gillar att människor engagerar sig. Sen engagerar vi oss i olika saker, men vi har alla rätt att uttrycka det. Jag tycker om när man uttrycker det, men utan våld. Jag är inte för våld. Jag vill gärna tro att vi människor kan komma överens och prata med varandra. Många gånger tappar jag dock hoppet lite, när jag ser hur människor i världen beter sig ont mot andra människor.
Vi ska alla vara lika. Vara lika mycket värda. Vi måste bara påminna varandra och speciellt de som verkar ha glömt det. Eller de kanske aldrig har vetat om det.
Det finns så många sakfrågor att ta ställning i. Jag vet inte hur jag ska välja vad jag ska stå upp för. Jag hinner inte att stå upp för allt. Eller kanske hinner jag. Kanske är jag bara bekväm av mig med mina argument för att sitta kvar här i soffan hemma, i min pyjamas, i min morgonrock med mina tofflor på fossingarna. Det är bekvämt att tycka att det finns för mycket att engagera. Det är okej att tänka så, för det är ju sant. Men jag kan faktiskt välja och sen kämpa för de saker som jag har valt. Då gör jag i alla fall större skillnad än nu i soffan.
Du tror väl inte att bilden är från Malmö?
Den är från Bolivia.
Det som jag tycker om med Malmö är att människor här reagerar. Det har funnits många demonstrationer och manifestationer i olika sakfrågor här under de år som jag har bott här. Jag har deltagit i vissa. Men jag har insett att jag borde börja läsa mer. Lära mig mer. Men jag gillar att människor engagerar sig. Sen engagerar vi oss i olika saker, men vi har alla rätt att uttrycka det. Jag tycker om när man uttrycker det, men utan våld. Jag är inte för våld. Jag vill gärna tro att vi människor kan komma överens och prata med varandra. Många gånger tappar jag dock hoppet lite, när jag ser hur människor i världen beter sig ont mot andra människor.
Vi ska alla vara lika. Vara lika mycket värda. Vi måste bara påminna varandra och speciellt de som verkar ha glömt det. Eller de kanske aldrig har vetat om det.
Det finns så många sakfrågor att ta ställning i. Jag vet inte hur jag ska välja vad jag ska stå upp för. Jag hinner inte att stå upp för allt. Eller kanske hinner jag. Kanske är jag bara bekväm av mig med mina argument för att sitta kvar här i soffan hemma, i min pyjamas, i min morgonrock med mina tofflor på fossingarna. Det är bekvämt att tycka att det finns för mycket att engagera. Det är okej att tänka så, för det är ju sant. Men jag kan faktiskt välja och sen kämpa för de saker som jag har valt. Då gör jag i alla fall större skillnad än nu i soffan.
Du tror väl inte att bilden är från Malmö?
Den är från Bolivia.
Bortskämd flicka
Ett par gånger under alla mina levda dagar har jag önskat att jag hade varit bortskämd. Att jag hade fått pengar och saker i överskott av mina föräldrar. Bara för att slippa kämpa själv. Men det är för att jag har en bild av att vissa människor har det jekligt lätt. Just för att de är bortskämda.
När jag bodde i Spanien, delade jag lägenhet bland annat med en tjej som var just bortskämd. Hon visste tydligen inte hur man tar ut sopor, så det byggdes ofta en berg av soppåsar i hallen. En gång när städerskan skulle komma, så låg där just en sån hög med soppåsar. När jag var på väg ner med ett par påsar, så kom hon hem och jag bad henne hjälpa mig. Vill du veta hur hon hjälpte? Hon ställde in några påsar i sitt rum. Sen till nästa dag stod det två soppåsar i en papperskasse i hallen. De hade aldrig flyttat sig till containern, bara till hennes rum och en ny kasse.
Vi hade städerska för att det ingick i hyran. En parentes.
Men det verkar så lätt att slippa bry sig själv. Att veta att det finns en stor hög med pengar hos mamma och pappa samt att de gärna ger mig. Då hade jag sluppit ha ångest inför varje tenta som jag har haft. Jag skulle slippa må dåligt över att pengarna aldrig räcker långt. Jag skulle slippa ha månader när jag inte kan göra något roilgt överhuvudtaget.
Men sen när jag tjänar egna pengar och ser dem på kontot, så överväger det den där känslan. Det känns nämligen så skönt att ha tjänat ihop mina egna pengar. För då kan jag spendera dem hur jag vill. Det är trots allt bara mina pengar. Fast hade jag varit sjuk bortskämd hade jag ju kunnat spendera mamma och pappas pengar helt hur jag ville också.
Ja. God morgontanke var det.
När jag bodde i Spanien, delade jag lägenhet bland annat med en tjej som var just bortskämd. Hon visste tydligen inte hur man tar ut sopor, så det byggdes ofta en berg av soppåsar i hallen. En gång när städerskan skulle komma, så låg där just en sån hög med soppåsar. När jag var på väg ner med ett par påsar, så kom hon hem och jag bad henne hjälpa mig. Vill du veta hur hon hjälpte? Hon ställde in några påsar i sitt rum. Sen till nästa dag stod det två soppåsar i en papperskasse i hallen. De hade aldrig flyttat sig till containern, bara till hennes rum och en ny kasse.
Vi hade städerska för att det ingick i hyran. En parentes.
Men det verkar så lätt att slippa bry sig själv. Att veta att det finns en stor hög med pengar hos mamma och pappa samt att de gärna ger mig. Då hade jag sluppit ha ångest inför varje tenta som jag har haft. Jag skulle slippa må dåligt över att pengarna aldrig räcker långt. Jag skulle slippa ha månader när jag inte kan göra något roilgt överhuvudtaget.
Men sen när jag tjänar egna pengar och ser dem på kontot, så överväger det den där känslan. Det känns nämligen så skönt att ha tjänat ihop mina egna pengar. För då kan jag spendera dem hur jag vill. Det är trots allt bara mina pengar. Fast hade jag varit sjuk bortskämd hade jag ju kunnat spendera mamma och pappas pengar helt hur jag ville också.
Ja. God morgontanke var det.
Jag duger, jag duger inte, jag duger, jag duger inte…
Såna tankar är vi nog många som har. Den ena dagen är jag helt övertygad om att jag ska träna för att må bra, men samtidigt ska jag minsann äta all den choklad som jag vill. Varför anstränga mig och ta ifrån mig godsaker bara för att försöka få en platt mage? Nästa dag tänker jag att jag måste, verkligen måste, gå ner i vikt. Jag ser smala tjejer överallt - på stan, på högskolan, på nätets bloggar, i tidningar. De är överallt och de känns oåtkomliga. Jag kan inte komma tillräckligt nära. De är också så fina, så snygga, så heta, så coola. Men så långt ifrån mig. Jag måste måste måste komma närmare. Jag tänker att jag ska använda mig av en diet, utesluta kolhydrater. Ibland blir jag så desperat. Nästa dag igen så är jag åter i lugnare tankar. Jag tänker att jag ska träna, äta bra, kanske dra ner på något men inte utesluta något helt. Jag ska definitivt inte äta choklad och dylikt mitt i veckan, men jag ska satsa på tallriksmodellen och vara det som kallas lagom.
Nyligen har jag läst ett par inlägg som fick mig att tänka på att jag kan göra något för att förändra mina tankegångar. Det är nämligen inte vidare hälsosamt att ha en berg-och-dalbana i hjärnan. Det är påfrestande och stressande. Det tar slut på energi och livsglädje. På sistone har jag varit rätt låg. Det kan skyllas på minipiller, men hur som helst så måste det få ett slut. Jag vill vara glad och lugn en längre tid, inte bara då och då när jag har turen att få en sådan dag.
Jag har läst UnderbaraClaras inlägg och Little Peachés två inlägg. Jag minns känslan när jag läste inläggen. Wow! Ja precis så menar jag också! Den där känslan av att någon annan just sa vad jag har gått runt och tänkt på, någon som sätter ord på mina känslor. Det är fint. Det är ett bevis på att jag inte är ensam. Och ingen är ensam.
UnderbaraClara har rätt i att det är viktigt att eliminera det som ger negativ energi i ditt liv. Det har jag tänkt så många gånger och det har jag diskuterat med vänner så många gånger. Men jag har mest fokuserat på människor som tar men aldrig ger energi. Att sluta läsa vissa bloggar, som ändå inte ger mig någonting är också ett steg på vägen. Majoriteten av bloggarna som jag hittar skrivs av unga flickor, vars liv är så olika mitt. Little Peaché satte ord på min talang att alltid bara se det som jag inte gjorde, eller det som jag inte gjorde bra, istället för att se det som jag gjorde och det som jag gjorde bra.
Det finns så många vackra saker att fokusera på här i världen. Jag skrev ett inlägg om det tidigare, om att hitta harmonin. Hitta det som gör mig lugn. I går lugnade min kärlek ner mig. Jag ska aldrig mer äta de minipiller som jag har ätit i tre månader nu, för de har verkligen gjort mig deppig och jag har gråtit för allt. Men han har alltid funnits där för att lugna ner mig. Han tar fram mitt leende. Han vet hur. Men jag vet också hur. Jag vet också att om jag stänger av så hjälper det. Jag stänger av tv, dator och allt sådant. Om jag gör det och sätter mig ner med mig själv, utmanar mina tankar och frågar vad det är som är hemskt egentligen med mig. Ja, då kommer jag inse att jag är bra som jag är. Och i den stunden kommer jag att känna lugnet inombords igen. Sen ska jag hitta ett sätt att behålla lugnet, så blir framtiden mindre upp och ner än de dagar, månader och år som har passerat redan.
Så sätt dig ner med dig själv. Inse att du är bara du, du kan inte vara mer än så. Men det gör inget, för du är underbar precis på det viset som du är när du är du. Det är du som bestämmer vem du är. Det är du som bestämmer hur du ska må. Det är du som bestämmer i ditt liv. Det är du som bestämmer vad det är som du ser när du ser dig själv.
Google har väl alla svaren
När jag googlade harmoni, harmony och harmonía fick jag upp dessa bilder i respektive ordning:
Det hjälpte inte så mycket i mitt sökande. Eller kanske gör den det.
Jag hittar harmonin i naturen, för naturen har en läkande kraft. Så jag kan börja med att ge mig ut i naturen och andas in lugnet som naturen (jag tänker skogen) skänker. Sedan kan jag även hitta harmoni genom att se vår värld utifrån, ställa mig utanför den för att betrakta den. Då kommer jag att inse hur mycket tid som jag slösar på att vara oharmonisk, på att jaga en bättre jag när det bästa jaget redan är här. Jag kan även tolka den andra bilden som att jag inte kommer att finna harmoni förrän jag ser världen utifrån, det vill säga förrän jag lämnar världen. Det är en tristare tolkning. Den tredje bilden visar att jag kan hitta harmoni genom att acceptera mig själv. Jag får ställa mig naken framför mig själv, för att kunna bli harmonisk med mig själv. Naken behöver inte betyda utan kläder, utan så som jag är som jag.
Google kanske vet mycket trots allt.
Skär inte i mig
Ibland undrar jag när vi kommer att bli nöjda med oss själva. Med oss själva menar jag alla vi som tänker på hur många fel som finns på våra kroppar. Det är så lätt att hitta fel på sig själv, bara du börjar men gör inte. Det är bara lurendrejeri. Vi duger precis som vi är. Eller jag gör i alla fall det. Inte för att jag är bäst, störst och vackrast. Jag är rätt kort förstår du. Snarare för att jag kan gå, jag kan springa och jag älskar att springa för det ger mig kickar och frihetskänslor, jag kan tänka, jag kan prata och jag pratar flera språk, jag kan skratta och jag skrattar högt och fult ibland men det är fullt av glädje, jag kan dansa och även om jag ibland hamnar fel i takten så dansar jag full av lycka, jag kan känna massa olika känslor som är vackra, fula, jobbiga men alla delar av mig. Jag kan göra så mycket med min kropp. Jag ser visserligen dåligt, men jag har tre par glasögon som hjälper mig så jag slipper gå in i lyktstolpar. Jag hör bra även om mamma ibland tror att det är fel på hörseln. Det kan vara selektiv hörsel, men den funkar åtminstone.
Jag såg en dokumentär på TV3 innan det redan nämnda SATC-avsnittet. Den handlade om två 17-åriga flickor som ville genomgå en bröstförstoring respektive fettsugning och bukplastikoperation eller vad det nu hette. Jag förstår hur det känns, för när jag var yngre så gick jag runt med samma tankar. Men jag tänkte att det måste vara dumt att först lyckas spara ihop runt 30-35 000 kronor och sedan lägga dem på..tuttar. Kom igen. Jag är dålig på att spara pengar, så att väl lyckas göra det och den summan är en bedrift för mig. Då kan jag inte lägga det på något som tuttar. Jag skulle rest istället för pengarna, vilket jag faktiskt gjorde den gången som jag lyckades spara ihop pengar.
Så nej. Jag känner att jag duger som jag är. Fast jag har svaga dagar. Det är dagar då jag vill gömma mig. För jag får för mig att jag inte är fin, inte alls inte ett dugg. Men som jag sa, det är bara lurendrejeri. Min kropp fungerar som den ska. Jag är skapt på detta vis och jag tror att när Han skapade mig, så blev han nöjd. Då borde även jag vara nöjd.
Nu är jag visserligen i sämre form än tidigare, men det ska vi ta tag i. Vi funderar på att köpa sambokort på det Nautilusgym som ska öppna i stan om några dagar. Vi fick sambohull redan innan vi blev sambo. Men träna och må bra är en sak. För jag vill bara må bra och det vill nog du också. Så om du tänker någon gång att du måste förändras, säg åt tankarna att de är lurendrejeri.
Peppa peppa peppa, så blir du stark.
Jag såg en dokumentär på TV3 innan det redan nämnda SATC-avsnittet. Den handlade om två 17-åriga flickor som ville genomgå en bröstförstoring respektive fettsugning och bukplastikoperation eller vad det nu hette. Jag förstår hur det känns, för när jag var yngre så gick jag runt med samma tankar. Men jag tänkte att det måste vara dumt att först lyckas spara ihop runt 30-35 000 kronor och sedan lägga dem på..tuttar. Kom igen. Jag är dålig på att spara pengar, så att väl lyckas göra det och den summan är en bedrift för mig. Då kan jag inte lägga det på något som tuttar. Jag skulle rest istället för pengarna, vilket jag faktiskt gjorde den gången som jag lyckades spara ihop pengar.
Så nej. Jag känner att jag duger som jag är. Fast jag har svaga dagar. Det är dagar då jag vill gömma mig. För jag får för mig att jag inte är fin, inte alls inte ett dugg. Men som jag sa, det är bara lurendrejeri. Min kropp fungerar som den ska. Jag är skapt på detta vis och jag tror att när Han skapade mig, så blev han nöjd. Då borde även jag vara nöjd.
Nu är jag visserligen i sämre form än tidigare, men det ska vi ta tag i. Vi funderar på att köpa sambokort på det Nautilusgym som ska öppna i stan om några dagar. Vi fick sambohull redan innan vi blev sambo. Men träna och må bra är en sak. För jag vill bara må bra och det vill nog du också. Så om du tänker någon gång att du måste förändras, säg åt tankarna att de är lurendrejeri.
Peppa peppa peppa, så blir du stark.
Det du inte visste men snart vet
Jag har blivit utmanad av både Katrin och Anna och jag ska ta tag i den utmaningen men nu hittar jag på en egen som jag sett flyga runt på internet.
6 saker som du inte visste om mig:
1. Jag har en prestationsångest som gör att jag blir blockerad och inte vågar ta tag i det som jag har fått prestationsångesten av. Detta leder till att jag har uppskjutna saker som behövs fixas upp, men jag vet inte hur jag ska börja.
2. När jag tittar på Top Model brukar jag önska att jag vore längre och smalare. Men jag kan inte växa längre och hur ska jag bli smal när jag bara äter massa choklad hela tiden?
3. Något som jag alltid har varit rädd för är att mina vänner ska upptäcka att jag inte är så rolig som de trodde eller så bra som de trodde och att de därför ska lämna mig. Samma rädsla gäller för min pojkvän. Inte för min familj för de är fast med mig. Men alla andra. Därför vågar jag inte tränga mig på hos någon, så om du inte ringer mig så vågar jag inte ringa dig för jag vill inte hänga på dig för då kanske du springer iväg och din vänskap håller mig uppe.
4. Jag drömmer om en stor familj och att få vara bullmamma.
5. Jag blir rädd när min pojkvän säger att han är övertygad om att Gud har valt ut mig åt honom och honom åt mig. Samtidigt blir jag förtjust för jag känner likadant.
6. Å andra sidan har jag det sämsta tålamodet med honom. Med familjen också, men jag kanske ryter till snabbare åt honom. Jag vet inte om jag utmanar honom eller om jag är rädd för hur fint det är och kan fortsätta att vara. Men jag måste vara lugnare med honom, så jag inte gör illa honom. Han är ju värdefull.
Jag utmanar alla. Linda, Emma, Jenny, Anna, Therese, Katrin.. Alla som läser.
6 saker som du inte visste om mig:
1. Jag har en prestationsångest som gör att jag blir blockerad och inte vågar ta tag i det som jag har fått prestationsångesten av. Detta leder till att jag har uppskjutna saker som behövs fixas upp, men jag vet inte hur jag ska börja.
2. När jag tittar på Top Model brukar jag önska att jag vore längre och smalare. Men jag kan inte växa längre och hur ska jag bli smal när jag bara äter massa choklad hela tiden?
3. Något som jag alltid har varit rädd för är att mina vänner ska upptäcka att jag inte är så rolig som de trodde eller så bra som de trodde och att de därför ska lämna mig. Samma rädsla gäller för min pojkvän. Inte för min familj för de är fast med mig. Men alla andra. Därför vågar jag inte tränga mig på hos någon, så om du inte ringer mig så vågar jag inte ringa dig för jag vill inte hänga på dig för då kanske du springer iväg och din vänskap håller mig uppe.
4. Jag drömmer om en stor familj och att få vara bullmamma.
5. Jag blir rädd när min pojkvän säger att han är övertygad om att Gud har valt ut mig åt honom och honom åt mig. Samtidigt blir jag förtjust för jag känner likadant.
6. Å andra sidan har jag det sämsta tålamodet med honom. Med familjen också, men jag kanske ryter till snabbare åt honom. Jag vet inte om jag utmanar honom eller om jag är rädd för hur fint det är och kan fortsätta att vara. Men jag måste vara lugnare med honom, så jag inte gör illa honom. Han är ju värdefull.
Jag utmanar alla. Linda, Emma, Jenny, Anna, Therese, Katrin.. Alla som läser.
Min familjeuppdatering
Häromdagen satt jag framför datorn och sa:
"Oj oj oj.."
"Min lilla pojk..."
"Jag kan knappt tro det.."
För min lilla lillebror, som inte är så liten längre för han har växt på sig på längden plus tränat på gym ett tag så han har växt på sig mest överallt, ska flytta hemifrån. Hemifrån! För att bo ensam! Min lilla lilla lilla .. lillebror. Det är när sådana här saker händer som jag inser att tiden går fort. Eller åtminstone förbi. Ibland undrar jag om jag ens hänger med. För med ens ska jag fylla tjuåtta snart och ja, vart tog tiden vägen? Jag brukar önska att jag vore yngre, att jag hade börjat plugga tidigare för då hade jag hunnit med att jobba och hade haft mer pengar nu för att kunna göra det som jag vill göra. Men å andra sidan så har jag spenderat de här åren med att göra saker som jag har velat göra, så det är lugnt. Jag kommer att fylla tjuåtta i maj. Inte med så mycket tjohej, för hjärtat blir tjufem så tjohejet får bli hans i år.
Men ändå, kom igen! Du som känner min bror. Han är ju liiiten. Eller ja. Det är han som klappar mig på huvudet nu, men du vet hur jag menar. Småbröderna kommer alltid vara små i mina ögon. Vad de än gör. Men nästa gång som jag kommer hem, så bor inte han heller hemma. Snart slipper mamma tvätta sina barns kläder. Nu är det nedräkning tills alla har flyttat ut. Fast de kommer nog alla hålla sig där i närheten. Utom jag. Jag ska då envisas med att vara annorlunda.
Jaja. Jag sa ju god natt i förra inlägget. Så god natt.
"Oj oj oj.."
"Min lilla pojk..."
"Jag kan knappt tro det.."
För min lilla lillebror, som inte är så liten längre för han har växt på sig på längden plus tränat på gym ett tag så han har växt på sig mest överallt, ska flytta hemifrån. Hemifrån! För att bo ensam! Min lilla lilla lilla .. lillebror. Det är när sådana här saker händer som jag inser att tiden går fort. Eller åtminstone förbi. Ibland undrar jag om jag ens hänger med. För med ens ska jag fylla tjuåtta snart och ja, vart tog tiden vägen? Jag brukar önska att jag vore yngre, att jag hade börjat plugga tidigare för då hade jag hunnit med att jobba och hade haft mer pengar nu för att kunna göra det som jag vill göra. Men å andra sidan så har jag spenderat de här åren med att göra saker som jag har velat göra, så det är lugnt. Jag kommer att fylla tjuåtta i maj. Inte med så mycket tjohej, för hjärtat blir tjufem så tjohejet får bli hans i år.
Men ändå, kom igen! Du som känner min bror. Han är ju liiiten. Eller ja. Det är han som klappar mig på huvudet nu, men du vet hur jag menar. Småbröderna kommer alltid vara små i mina ögon. Vad de än gör. Men nästa gång som jag kommer hem, så bor inte han heller hemma. Snart slipper mamma tvätta sina barns kläder. Nu är det nedräkning tills alla har flyttat ut. Fast de kommer nog alla hålla sig där i närheten. Utom jag. Jag ska då envisas med att vara annorlunda.
Jaja. Jag sa ju god natt i förra inlägget. Så god natt.
Inte bäst jämt
Jag är lite mindre bäst på vissa saker. Som att ifrågasätta. Kräva. Inte bry mig om vad andra säger och tycker och tänker. Så jag ska bli bättre på det. Lite mer bäst så att säga. Så jag ska börja säga: Varför? Joooo!!! Skiter väl jag i. Mest ska jag göra som jag vill för att jag vill.
Okej.
Jag vet att jag hade en blimerekonomiskplan eller nåt liknande. Skit i den. Vi kör i peppaLisaplan istället. Jag ska ju ta examen i juni (tack..) och då måste jag bli tuff (-are) så jag kan bli en sketabra socionom (läs soctant).
Jo.
Ah. Vet du förresten att jag är glasögonsnobb? Jag har tre par glasögon. Dessvärre är alla tre lortiga för tillfället så jag kisar.
God natt.
Okej.
Jag vet att jag hade en blimerekonomiskplan eller nåt liknande. Skit i den. Vi kör i peppaLisaplan istället. Jag ska ju ta examen i juni (tack..) och då måste jag bli tuff (-are) så jag kan bli en sketabra socionom (läs soctant).
Jo.
Ah. Vet du förresten att jag är glasögonsnobb? Jag har tre par glasögon. Dessvärre är alla tre lortiga för tillfället så jag kisar.
God natt.
Här eller där eller överallt
Jag har nog sagt det redan tidigare att jag funderar på var vi ska bo efter min examen.
Det lutar lite åt Stockholm nu, just för att vi kommer närmare familjerna då. Men storleken. Samtidigt som jag ibland en kort stund leker med tanken om Gävle, för jag saknar mina vänner där uppe. Men hörni, det är nog lite för litet. Vad ska jag hitta på om dagarna? I Stockholm kan jag ju spendera dagarna på tunnelbanan och åka in till centrum för att dansa. Jag kan dansa i Gävle också, men inte gå ut på helgerna och dansa salsa. Vilket jag inte gör nu men du vet ju att jag skulle göra det jättemycket om jag flyttade till Stockholm. Apselut.
Jag tycker jättemycket om Malmö, för jag kan cykla överallt. Nåja, min cykel funkar ju inte längre men om den hade funkat så hade jag cyklat överallt. Mina fötter funkar däremot så jag går dagligen till och från busshållsplatser. Du anar inte hur hurtig jag är. Men jag behöver inte spendera tid i kollektivtrafiken och jag kan vara spontan. Kan man vara spontan i Stockholm?
I Gävle skulle jag kunna spontant hälsa på mina föräldrar. De skulle kunna hälsa på mig också. Spontant. Men de är inte så farliga med sånt mot min syster, utan låter dem ha sitt eget liv. Så det vore inte farligt. Inte för att det är farligt att vara med min familj. De är trevliga.
Ja. Jag kom verkligen fram till nåt nu eller hur. Jo men visst serru.
Jag ska kasta tärning.
Sen tänkte jag att om jag bor i Stockholm så kommer folk och besöker mig. Den du! Blink blink.
Det lutar lite åt Stockholm nu, just för att vi kommer närmare familjerna då. Men storleken. Samtidigt som jag ibland en kort stund leker med tanken om Gävle, för jag saknar mina vänner där uppe. Men hörni, det är nog lite för litet. Vad ska jag hitta på om dagarna? I Stockholm kan jag ju spendera dagarna på tunnelbanan och åka in till centrum för att dansa. Jag kan dansa i Gävle också, men inte gå ut på helgerna och dansa salsa. Vilket jag inte gör nu men du vet ju att jag skulle göra det jättemycket om jag flyttade till Stockholm. Apselut.
Jag tycker jättemycket om Malmö, för jag kan cykla överallt. Nåja, min cykel funkar ju inte längre men om den hade funkat så hade jag cyklat överallt. Mina fötter funkar däremot så jag går dagligen till och från busshållsplatser. Du anar inte hur hurtig jag är. Men jag behöver inte spendera tid i kollektivtrafiken och jag kan vara spontan. Kan man vara spontan i Stockholm?
I Gävle skulle jag kunna spontant hälsa på mina föräldrar. De skulle kunna hälsa på mig också. Spontant. Men de är inte så farliga med sånt mot min syster, utan låter dem ha sitt eget liv. Så det vore inte farligt. Inte för att det är farligt att vara med min familj. De är trevliga.
Ja. Jag kom verkligen fram till nåt nu eller hur. Jo men visst serru.
Jag ska kasta tärning.
Sen tänkte jag att om jag bor i Stockholm så kommer folk och besöker mig. Den du! Blink blink.
