Nu ska jag torka håret. Cykla till Pildammsparken. Där ska jag invänta eld och körsång.
Jag har suttit på balkongen och läst i solen i dag. Det är pluspoäng för Malmö i dag.

Hoppas alla har en fin kväll!

Det talas om en överraskning.
En beställd överraskning.
Fjortonkommafem.
Vi får väl hoppas på att det är sant.
Det vore en fin överraskning.
Men jekligt nervöst.
Jag ska pressa på information.
Men det är elakt.
Man ska inte förstöra överraskningar.
Inte ens fjortonkommafemöverraskningar.
Speciellt inte sådana överraskningar.

Jag sitter och läser igenom det som är vår empiridel i uppsatsen. Vi ska koda och kategorisera diskussionerna som vi har följt. De pratar om att kalkona. Vet du vad det är? Det är när du efter sex lägger dig som en kalkon, för att undvika att spermierna rinner ut. Det är faslig hysteri över att EN spermie kan ramla ut, för det kanske var just den som skulle befrukta ägget.

Men de glömde att om något är meningen, så händer det. Om något är meningen, så ramlar det inte ut. Capish? Eller hur man skriver det.. Eller catfish som de sa på tvn. Catfish? Capish?

Solen skiner här. Jag vill ha stolar och bord på min balkong. Det hade varit trevligare att sitta där ute och plugga.

Hjärtat har skalat av en bit av fingertoppen. Vi spenderade fem timmar på akuten. Jag börjar fundera på att gå privat, men det kommer jag inte att göra. Jag är envis och tror att sjukvården kan ta sig i kragen och inse att en läkare på ortopedavdelningen på akuten inte är bra bemanning. Det var några som gav upp och gick, för de orkade inte vänta på hjälp. När folk reser sig upp och går från akuten, ja då kan jag tala om för dig att det inte är bra. Vi har väl ändå pengar till två läkare? Eller är det så illa?

I kväll ser jag fram emot en stund på Möllan med fina vänner. Först ska jag plugga mer.

Vet du vad? Ibland blir jag rädd. Så där skiträdd. Har jag verkligen valt rätt? Enligt en viss herr Beck så är det en effekt eller snarare en konsekvens, för ju mer samhället individualiseras desto större möjlighet men även tvång finns inför att göra inom olika områden i livet. Så jag blir rädd ibland. Ljug inte för mig, för jag tror att även du blir rädd ibland.

För faktum kvarstår, vad vi än tror på, att vi kan veta vad framtiden består av. Jag kan tro att jag har valt och att jag är på rätt plats. Men faktum kvarstår att jag inte kan veta att jag har valt rätt. Det är läskigt. För ju fler val vi har att göra, desto mer beroende blir vi av experter. Av någon som kan tala om för oss att vi faktiskt är på rätt väg. Men det finns ingen som kan lova oss det.

Jag drömmer gärna om bröllop och barn och vita staket. Men vet du vad? Jag kan inte veta förrän jag dör att den som jag har valt att förverkliga det med, är även den rätta. Därmed kan jag tro. Jag kan tro att jag inte förs in i något utan att jag ska lära mig något av det. Jag kan tro att jag visas in i det som jag ska befinna mig i. Men i dagens vetenskapliga samhälle vågar jag inte helt tro på tro. För vi matas med vetenskap. Bevis på bevis om vad som fungerar.

Men för mig handlar det i grund och botten om tro. Om tro på att livet inte är så lätt eller så rosa som sagor ur barndomen påstår. Men att livet kan bli så vackert och så förunderligt härligt som sagor lovar. Bara vi anstränger oss lite. Bara vi vågar vara ärliga.

Därför tvivlar jag ibland. Men jag tror att det mest beror på min oerfarenhet i detta som jag lever i nu. Detta med långvariga förhållanden. Detta med någon som lovar dig para siempre y más allá. Trots att det är det vackraste som finns för mig, så vågar jag inte lita på det. Men jag vägrar ta på mig det som ett personligt öde, som ett personligt misslyckande. Utan jag tänker att tiden och tidsandan har påverkat mig. Minsann.

Men jag kör rakt framåt ändå. Jag tänker att det som är värt att kämpa för, är inte det som kommer lättast. Snarare kan det vara - för en del av oss - det som kommer lite trögare. Det var inte i onödan som Han sände mig till Bolivia. Det var inte för att skratta åt mig som Han sände mig honom, som han gjorde mig till den jag är i dag.

Det är skönt att aldrig vara ensam. Om så den ende som du har är Honom.

I måndags åkte jag inlines för första gången i år. Jag och Sofia tog en härlig runda längs Ribban och njöt av havsutsikt. Vi ramlade inte en enda gång och kände oss rätt stabila och duktiga. Nöjda inlinade vi tillbaka hem till henne, där vi drack O'boy och åt smörgåsar. Vi pratade livet och Gud, framtiden och om oss. Jag fick min första egna bön med hennes hand på min axel. Det var en speciell stund.

I går sprang jag för första gången i år. 56 minuter. Så jag känner att jag nog är sugen på att springa VårRuset och Blodomloppet trots allt. Det är något som jag tänkt att jag inte ska göra, eftersom jag trodde att jag var så otränad. Nu blev det bara 10,15 km på gårdagens tid. "Bara." Jag ska nog efteranmäla mig till VårRuset trots prishöjningen. När jag står där och laddar näst längst fram innan start, så kommer det vara värt det. Löpning ger lycka i mitt liv.

I dag har jag hittills inte gjort något för första gången i år. Jo. Jag har klarat hemtentan i forskningsmetodik. Resultatet kom ut i dag. Vi var lite oroliga. Så nu, nu känner jag mig laddad inför våren!

Mitt liv består av promenader hand i hand i solsken.
Skriva uppsats ingår också. Inte samtidigt som promenaderna dock.
Lite före och lite efter.

Så.
Inget nytt under solen här int.

Jag har inte skrivit på några dagar. Jag uppsatsar vettu. Då går tiden åt till att klia i huvudet, lägga huvudet på sned och gnugga sig i ögonen, för att locka fram flowet där orden flyter fram över tangenterna. Men solen skiner. Jag är lycklig. Jag somnar och vaknar glad. Så livet leker. Fastän jag inte bloggar så mycket. I dag ska jag träffa Mia som är tillbaka efter ännu en tid i Sydafrika. Det är fina tider fortfarande.

Kram på dig.

Det finns inget annat att säga än att detta har varit en fin helg.
Vi har landat i varandras famnar. Vi har känt solen smeka våra kinder.
Jag har hittat skor. I liten storlek. Jag funderar nu över ett par.
Jag har dragit fram min låda med sommarkläder.
Jag går runt i sommarkjolar. Färgglada kjolar. De lovar glädje.

Hoppas din påsk har varit fin.
Vi följde en kristen tradition från hans hemifrån och åt inget kött i fredags.
Sen följde jag en väntradition och fikade med kladdkaka i lördags.

Långhelger i sol är som lyckopiller.

Min högerhand skakar fortfarande. Passet slutade kvart över tre. Min hand kommer skaka resten av kvällen. Det gör det lite svårt att röra musen och jobbigt att skriva på tangenterna. Jag tar paus.

"Ta i mer. Det är inte en klen liten flicka som du har kommit hit med."
Så sa ledaren. För boxpasset.

Nu ska jag fira med ett glas vin i solskenet i parken.

Jag sitter och filar på uppsatsen. På riktigt så gör jag det. Jag latar mig inte. Så mycket.
Senare i dag ska jag på box för första gången med min pojkvän. Frågan är hur lyckat det är att gå på box med någon som är ganska mycket starkare än jag själv.. Det återstår att se. Jag kan ju ta ut mig helt, men jag kan inte parera hans starkaste slag och sparkar så han får satsa på att göra tekniskt rätt men inte fysiskt superhårda slag och sparkar.
Bra deal.

Ja.
Till tjottahejti med att börja en ny diet denna vecka. Återigen börja om. Återigen avsluta. Hjärtat kom hem med ett påskägg med godis. Innan det hade jag skakat ihop min dietsoppa och sett shakern explodera, så att dietsoppan spottade ut lite av sig själv på vår vita soffa. Nåja. Hela shakern exploderade inte. Men tillräckligt mycket av locket flög uppåt, så att det blev spott på soffan. Sofftyget ligger och jäser i badkaret nu. Med lite vatten på sig.



Men jag har mitt andra hjärta hemma. Så vi myser. Tjottahejti med det mesta i dag. Men vi hade en semiproduktiv dag med c-uppsatsen i högskolans bibliotek. Jag har lånat böcker. Jag har promenerat till och från högskolan. Det får vara dagens träning. Sen kommer nog käkarna träna rätt bra, för att minska innehållet i påskägget. Tjottahejti.

Det är molnigt ute men jag känner mig lite taggad ändå.
Det är nödvändigt.
I dag är en heldag med c-uppsats.
Då behövs taggning.

Efter heldagen ska jag smyga bland maskinerna på gymmet.
I går insåg jag att jag och combatinstruktören känner till varandra.
Så är det när salsavärlden är liten.

Hoppas alla får en fin dag!

Någon skrapar Triss på teven bakom mig. Jag tänker att en trissvinst vore fint. Då skulle jag slippa oroa mig över sommaren och över pengar. Tänk dig den som vinner vad nu högsta pengasumman är och under vad nu längsta tidsperioden är. Skulle du sluta jobb/plugga om du vann en rejält stor summa?

Jag brukar tänka att jag inte skulle sluta jobba. Inte helt i alla fall. För i början är det nog lattjo att vara ledig med en massa pengar på banken, men sen då? Vad skulle du göra sen när du inser att alla andra omkring dig fortsätter att jobba/plugga som vanligt och du redan har köpt en massa prylar och rest i flera länder? Jag tror att jag skulle jobba lite. För jag vill jobba. Jag vill göra ett bra jobb där jag gör skillnad. Jag vill hjälpa människor; det är av den enkla och klyschiga anledningen som jag valde min utbildning. Det hoppas jag ingen pengavinst ändrar på. Det är jag rätt säker på att det inte gör.

Men jag skulle resa. Köpa mig en lägenhet eller kanske till och med ett hus. Det vore fint att ha tänker jag. Det första hade dock varit en insättning till CSN. Och till familjen. CSN har hjälpt mig att se världen - nåja en liten del av den - samt bygga upp mig till den socionom som jag kommer att bli. En jekla bra sådan. Så CSN förtjänar ett telefonsamtal och ett hej då. Familjen är alltid familjen och min familj är underbar.

Tänk att kunna ta bort all pengaoro med ett par skrap. Det du.

Man kan säga att jag är tillbaka i allvaret. Av den anledningen att jag faktiskt är det. Det är nu som slutspurten börjar. Det är också nu som jag känner att mitt flow har stannat upp. Jag söker lite på måfå till c-uppsatsen, men hittar inget klockrent. Det kändes klockrent tidigare. Men nu är det som sagt lite uppstannat.

I morgon har jag planerat in en heldag med flow. Sen på kvällen ska jag träna. För nu måste det också börja på allvar.

Det är rätt fint ändå när saker börjar på allvar. Tänk vad mycket man kan så då. Livet kan ta en vändning och allt kan bli annorlunda. Eller så stannar det i sin form och fortsätter likadant. Men det är också fint. För då kanske det betyder att det är rätt.

Ja du.

Nu ska jag söka mer. Jobb och c-uppsatsstoff.

Stoff är annars ett fint ord att uttala.

Solen skiner. Det blåser inte som hemma i Malmö. Det ligger snö kvar i trädgården men vägarna är snöfria. Solen värmer. Himlen är blå. Som sagt, det blåser inte som hemma i Malmö. Livet är allt bra fint här uppe. Vi har invigt Sixten i Guds barnaskara och jag har busat med Ellen. Nu sitter jag och lyssnar när hjärtat spelar PlayStation med min yngste bror. Snart ska vi ta bilen hem till Linda.

Jag njuter.

Jag gråter varje gång. Men ändå kan jag inte låta bli att lyssna igen. Och igen. Den är vacker. Han sjunger till sina döttrar, till sina magiska prinsessor. Kärlek är fint. Därför gråter jag. Varje gång. Om och om igen.

När jag såg er, föll jag. Inombords. Av längtan efter att få ha en av er i mina händer. Känna på en av er, eller allra helst alla tre. Ni är så vackra, så fina. Ni ser så mjuka, så förtrollande ut. Som om världen blir vackrare om jag har er runt mig. Som om solen skiner starkare och fåglarna kvittrar mjukare, bara jag har er omkring min kropp. Det är kärlek på annat vis. Men fint vis. Åh. Lite suckar och sen drömmar jag vidare om er. Så vackra är ni att molnen skingras.