Vet du vad? Ibland blir jag rädd. Så där skiträdd. Har jag verkligen valt rätt? Enligt en viss herr Beck så är det en effekt eller snarare en konsekvens, för ju mer samhället individualiseras desto större möjlighet men även tvång finns inför att göra inom olika områden i livet. Så jag blir rädd ibland. Ljug inte för mig, för jag tror att även du blir rädd ibland.

För faktum kvarstår, vad vi än tror på, att vi kan veta vad framtiden består av. Jag kan tro att jag har valt och att jag är på rätt plats. Men faktum kvarstår att jag inte kan veta att jag har valt rätt. Det är läskigt. För ju fler val vi har att göra, desto mer beroende blir vi av experter. Av någon som kan tala om för oss att vi faktiskt är på rätt väg. Men det finns ingen som kan lova oss det.

Jag drömmer gärna om bröllop och barn och vita staket. Men vet du vad? Jag kan inte veta förrän jag dör att den som jag har valt att förverkliga det med, är även den rätta. Därmed kan jag tro. Jag kan tro att jag inte förs in i något utan att jag ska lära mig något av det. Jag kan tro att jag visas in i det som jag ska befinna mig i. Men i dagens vetenskapliga samhälle vågar jag inte helt tro på tro. För vi matas med vetenskap. Bevis på bevis om vad som fungerar.

Men för mig handlar det i grund och botten om tro. Om tro på att livet inte är så lätt eller så rosa som sagor ur barndomen påstår. Men att livet kan bli så vackert och så förunderligt härligt som sagor lovar. Bara vi anstränger oss lite. Bara vi vågar vara ärliga.

Därför tvivlar jag ibland. Men jag tror att det mest beror på min oerfarenhet i detta som jag lever i nu. Detta med långvariga förhållanden. Detta med någon som lovar dig para siempre y más allá. Trots att det är det vackraste som finns för mig, så vågar jag inte lita på det. Men jag vägrar ta på mig det som ett personligt öde, som ett personligt misslyckande. Utan jag tänker att tiden och tidsandan har påverkat mig. Minsann.

Men jag kör rakt framåt ändå. Jag tänker att det som är värt att kämpa för, är inte det som kommer lättast. Snarare kan det vara - för en del av oss - det som kommer lite trögare. Det var inte i onödan som Han sände mig till Bolivia. Det var inte för att skratta åt mig som Han sände mig honom, som han gjorde mig till den jag är i dag.

Det är skönt att aldrig vara ensam. Om så den ende som du har är Honom.