Jag ser på Nyhetsmorgon på fyran. Ett par gånger har de redan hunnit nämna Malmö. Det förväntas ju kravaller och demonstrationer inför Davis Cup-matchen i eftermiddag. Tydligen kom de första demonstranterna till Baltiska Hallen vid åtta-tiden i morse. Jag står inte där. Som du förstår. Jag sitter hemma, hör vinden utanför och tänker att det är svårt att veta vem som har gjort mest fel i en situation. Jag kan inte historien. Jag är dålig på sådant. Att kunna historien och veta vad som hänt.  Jag tycker att det är pinsamt att ta ställning baserat på att min kompis säger att en sida har rätt.

Det som jag tycker om med Malmö är att människor här reagerar. Det har funnits många demonstrationer och manifestationer i olika sakfrågor här under de år som jag har bott här. Jag har deltagit i vissa. Men jag har insett att jag borde börja läsa mer. Lära mig mer. Men jag gillar att människor engagerar sig. Sen engagerar vi oss i olika saker, men vi har alla rätt att uttrycka det. Jag tycker om när man uttrycker det, men utan våld. Jag är inte för våld. Jag vill gärna tro att vi människor kan komma överens och prata med varandra. Många gånger tappar jag dock hoppet lite, när jag ser hur människor i världen beter sig ont mot andra människor.

Vi ska alla vara lika. Vara lika mycket värda. Vi måste bara påminna varandra och speciellt de som verkar ha glömt det. Eller de kanske aldrig har vetat om det.

Det finns så många sakfrågor att ta ställning i. Jag vet inte hur jag ska välja vad jag ska stå upp för. Jag hinner inte att stå upp för allt. Eller kanske hinner jag. Kanske är jag bara bekväm av mig med mina argument för att sitta kvar här i soffan hemma, i min pyjamas, i min morgonrock med mina tofflor på fossingarna. Det är bekvämt att tycka att det finns för mycket att engagera. Det är okej att tänka så, för det är ju sant. Men jag kan faktiskt välja och sen kämpa för de saker som jag har valt. Då gör jag i alla fall större skillnad än nu i soffan.