Jag brukar inte så ofta minnas vad jag har drömt, men jag vet att om jag vaknar och sedan somnar om så är drömmarna konstigare efter att jag har somnat om. Som i morse vaknade jag då Michaels väckarklocka ringde, men så fort han gick ut genom ytterdörren så somnade jag om. Sen drömde jag att jag bodde i en husvagn. Jag var student i drömmen också, men det fanns inte tillräckligt med lägenheter så jag fick bo i en husvagn. Jag hade min kanin också i drömmen. Med mig i husvagnen var en av mina vänner, men jag kan inte tyda om det var Mia eller Jessica. Det brukar vara så i mina drömmar att en person förvandlas till en annan. Många gånger kan jag drömma om någon som jag inte ens har sett och under drömmens gång så förändras den personens ansikte.

Nåja. Helt plötsligt blir det storm och havet bryter in över platsen där min husvagn står. Vi kliver ut vid dörren och upptäcker att vi har vatten under oss och att det stiger snabbt. Saker börjar flyga runt omkring oss och rätt som det är så lyfts hela husvagnen och slår emot en vägg eller en mur. Jag tar mig ur husvagnen, men får inte med mig kaninburen. I resten av drömmen springer jag runt i stan för att ordna saker, men jag vet inte vad. Tills jag kommer på att jag måste tillbaka till husvagnen för att rädda Satu. Min kanin alltså. När jag är på väg dit, ser jag kaosbilder framför mig om hur husvagnen kommer vara helt trasig och hur hon kommer att vara väldigt skadad eller i värsta fall inte ens leva längre. Jag har såna samvetskval i drömmen för att jag inte lyckats få med henne på en gång.

När jag väl kommer fram, så står husvagnen där. Som vanligt på sin plats. Visst, sakerna ligger huller om buller där inne i husvagnen, men kaninburen står som den ska. Satus päls däremot ser helt annorlunda ut än i verkligheten. Hon är helt plötsligt en ljus kanin. Dessutom kan vi prata med varandra! Men hon var i alla fall inte arg på mig för att jag inte hade fått med mig henne och dessutom hade hon inte vidare ont heller efter kraschen.

Jaha. Vad betyder den? Att jag den andra april när jag ser min kanin igen, kommer kunna prata med henne och hon kommer att tala om för mig att hon inte är arg. Skönt att veta.

Jag går runt och tänker på detta med harmoni. Att bli lugn inom mig själv. Acceptera mig själv fullt ut. Det är något som jag behöver arbeta med, men jag har inte hittat rätt verktyg för att göra det. Än. Jag behöver vända mig inåt och ifrågasätta mitt sätt att tänka och att vara. Lyfta huvudet högre än jag håller det nu. Men det är inte lätt. En människa fastnar så lätt in i sina spår och även om hon försöker slänga sig åt sidan, så trillar hon inte av vägen. Jag vill hitta den makten som jag har inom mig att tackla världen. Att tackla mig själv. Jag vet att den finns. Där inne. Men jag har aldrig hittat stigen till den.

Jag gillade verkligen en av mina handledare från praktiken, för med henne kunde jag prata om det mesta. Jag skulle vilja sno henne, stoppa in henne i en färgglad burk - eller åtminstone hennes resonemang och ord - för att plocka fram vid behov. Då skulle hon peppa mig, ifrågasätta mig och få mig att se nya vägar. Jag kanske kan hitta någon annan i mitt liv, som kan göra detsamma för mig.

Det är viktigt att ta vara på dem som ger mig positiv energi. Ta vara på dem som ger tillbaka när jag ger dem. Som kan ta sig tid till att sätta sig in i mig, som jag sätter mig in i dem och försöka hjälpa mig reda ut mitt kaos, som jag försöker hjälpa dem reda ut sitt. Det är också viktigt att se vilka som inte ger tillbaka. Inte för att vara snål, men då sparar jag hellre mitt givande till dem som ger åter.

Men hur hittar jag harmonin? Genom kloka ord. Genom lugna stunder. Genom att tillåta mig att vara bara jag.

I natt vaknade jag av att Satu höll på att stampa hårt med bakfötterna och "morrade". Så där höll hon på ett par gånger under de två veckorna innan sjukhusbesöket, så jag blev orolig i natt. Det är inte helt hundra att det betyder att hon håller på att bli dålig igen, utan hon kan lika gärna ha blivit rädd för något som jag inte uppfattade. Men direkt sätter katastroftankarna in. Jag börjar tänka på att hon kan dö och vad gör jag om hon dör? Då kommer jag bli jätteledsen och verkligen bli snurrig i resten av mitt liv, för när jag blir ledsen så påverkar det resten av mitt liv vilket givetvis inte är bra. Så jag klev upp och försökte kolla lite hur hon mådde, om magen var uppsvälld men när hon stampar så springer hon ifrån för det mesta när jag försöker röra henne. Men till slut efter många uppkliv ur sängen så kunde jag somna om. Men även om jag försökte besvara katastroftankarna och försöka lugna ner mig, så högg tankarna mot mig. Jag hade verkligen jättesvårt att bli lugn, för det enda som jag tänkte på var det värsta och direkt. Jag går ingen omväg ens, utan tar direkt det värsta scenariot.

I morse när jag skulle fara till praktiken så var jag lite orolig. Under dagen har jag tänkt lite på henne då och då. När jag kom hem, såg jag att hon ätit upp all mat som låg i skålen. Precis som hon brukar. Så det verkar bra, men det gjorde det även sist.

Jag har svårt för att slappna av nu när hon blivit så dålig en gång. Jag blir orolig direkt över att vi ska behöva gå igenom det en gång till och det finns faktiskt gränser för hur många gånger som man kan gå igenom en och samma sak. Någon gång kommer jag att hamna i det värsta scenariot, men det är rätt dumt att gå runt och ödsla tid på det nu när det inte har inträffat.

Dagens lärdom: lär dig hantera det som händer och gör ingen jättekanin av en dvärgkanin (=gör ingen höna av en fjäder, hahaha...).