Jag tänkte på en sak.
Det finns runt om i samhället en drös med tips på hur vi ska må bättre i oss själva och i våra kroppar. Men varför handlar det så ofta om att man ska klä av sig eller vara utmanande? Jag tänker på träningsformer som stripaerobics och danskurser som lär ut hur man dansar som Pussycat Dolls. Jag som kvinna blir tydligen mer kvinna och säkrare i min roll som kvinna om jag lär mig strippa och dansa utmanande. För däri ligger min kvinnlighet: i att spela på sex och vinna över mannen genom sexet. Genom att göra strippandet till en träningsform kan det verka som att det görs mer tillåtet att strippa. Det ses ju hos många som något nedvärderande och något som ställer stripparen i underordnad position, men om vi tar in det i träningen så blir det snarare något som är roligt och "lätt". Det är ju bara på skoj. Och när vi dansar utmanande bejakar vi vår kvinnlighet. Vi ska ta fram vår mjuka och lena sida, röra oss i takt till musiken med målet att vara åtråvärd och upphetsande.

Jag blir själv uttråkad av mig själv ibland, när jag dansar på ett stereotypt sätt till musik. Jag tycker inte att jag är vidare nasty, men jag rör på höfterna, rumpan och skakar kroppen. Vilket inte alltid eller nödvändigtvis är direkt kopplat till att jag vill att någon kille ska komma fram och jucka mot mig eller ta på mig. Men ibland känns det så förutsägbart hur vi förväntas vara. Det är givetvis bekvämt att falla i de rollerna. Det är alltid jobbigare att reflektera och ta diskussion kring hur vi tänker.

Sen kan man givetvis se det som att kvinnan tar makt genom att spela på det som hon vet att hon kommer att nå fram genom. Att det snarare är hon som utnyttjar mannen, som är lätt att manipulera och lura.

Jag vill gärna må bättre i mig själv. Jag vill sluta oroa mig så mycket. Men jag tror inte att stripaerobics och Pussycat Dolls-koreografi hjälper mig. Det kan hjälpa någon annan och det är helt okej. Men i mitt fall så behöver jag ett lugn, inte mer fokus på kropp utan snarare mindre fokus på den. Jag behöver mer fokus på mitt inre. Jag tror att när mitt inre är lugnt, så kommer mitt inre att vara lugn i förhållandet till mitt yttre. Det vill säga att mitt inre inte kommer slösa tid på att oroa över det yttre. Hänger du med?

Ibland vill jag bara att vi saknar ner. Eller ofta vill jag det. Och ställer oss frågan varför vi gör vissa saker och som vi gör. Det är faktiskt spännande att fundera över de frågorna, funm