Förut har jag alltid tänkt, som jag tror att många i vår värld tänker, att saker och ting ska hända i rätt ordning. En rätt ordning enligt min mor är att jag läser på högskolan, får en titel, får ett bra jobb, jobbar några år och sedan skaffar familj. Nu har jag gjort saker lite i långsam takt men ändå i rätt ordning, för jag sitter här och är på min sista termin av min utbildning. Sedan är det jobb och familj som är tanken om jag ska följa den norm som vi har i vårt samhälle. Men vi bör inte göra saker för fort, för då börjar vi att tvivla på om det kan hålla. Om det är på riktigt. Det är som att ju längre tid något har varat, desto troligare är det att det är på riktigt och att det är hållbart. Vad gäller relationer kan vi argumentera för att man först befinner sig i en förälskelsefas där allt är rosaskimrande. Då behövs tid för att komma förbi den fasen och hamna i fasen där vi befinner oss i verkligheten. Det är då vi lär känna varandra på riktigt. Vi får se vem vår partner är när det börjar bli vardag och rutin i förhållandet. Detta brukar vi inte lära oss de första två åren. Vi ska vänta med att ta beslut i förhållandet tills efter de första två åren. Den som skyndar fram, för det är att skynda fram, kommer förmodligen att falla pladask.

När andra har förlovat sig, fått barn eller gift sig innan det har passerat ett par år, så har jag förut blivit rädd. Det har skrämt mig när någon vill gå fort fram. Men, det som är fort fram för mig behöver inte vara fort fram för någon annan. Sedan tror jag inte längre på att tiden är något som utvisar huruvida ett förhållande kommer att hålla eller inte. Med tiden menar jag då hur länge man har varit ett par innan man förlovar sig, får barn eller gifter sig. Eller blir sambo. Jag blir inte lika rädd längre. Förmodligen för att jag själv blev del i ett par och sambo inom samma år. Nu var det sådana omständigheter, men det är inget som jag önskar bort eller vill förändra.

När nu någon har fått barn och några ska gifta sig, så känns det inte som något konstigt utan helt i sin ordning. Jag har tre bröllop nästa år, två som jag ska gå på och ett som jag ska fira i sinnet. Det är ingen som har varit ett par i tio år, men vet du vad? Om man har hittat rätt, så finns det väl inte så många anledningar att vänta. Det är ändå vi själva som väljer vad som är normen i våra liv, vad vi ska gå efter och då är det rätt att göra som man gör. Hur man än gör.

Så. Jag ska läsa klart min utbildning och få min titel. Jobba lite för jag förstår att det behövs pengar. Hitta där jag vill bo. Sedan tänker jag också börja med den delen som heter "att skaffa barn". Istället för att känna att jag måste vänta bara för att vi nyss har träffats, så tänker jag ge mig hän åt den lycka som jag har funnit och arbeta på att den blir lika långvarig som evigheten. Så jag erkänner att vi också är förlovade och att vi pratar barn nästintill varenda dag. Jag har inte vågat säga det rakt ut, eftersom jag tänkte att vi har känt varandra för kort tid för att det ska vara "rätt" att vi förlovar oss. Men det är vackert att lova den andra något som för alltid och ännu längre - para siempre y más allá.

Och det viktigaste är alltid att vi är lyckliga. Då kör vi på det, på lyckan.