Jag har ett boende. Det känns sâ lugnande. Äntligen ska jag sova i min egna säng igen. Jag ska fâ hit min soffa, min slitna soffa, men ändâ min. Jag ska fâ hit mina kuddar. Jag ska fâ hit min dator med fungerade bokstäver pâ tangentbordet. Men mest av allt innebär en egen lägenhet att mor och far slipper ta hand om Satu och att jag äntligen fâr ha henne springandes runt mina fötter igen. Det känns fint.

För övrigt gâr livet bra. En liten oväntat väg, men bra funkar det även pâ den vägen.

Inget mer att tillägga.