I går när klockan var elva på förmiddagen så hade jag redan varit ute och sprungit så där en mil. Fast ute i Bulltofta tycker de inte att det är smidigt att ha start och mål på samma plats för en viss slinga. Det tycker jag är bra eftersom femman är den längsta som de har och jag då vill springa den minst två gånger. Nåja. Det är en petitess för jag mådde sketabra efteråt. Sen var det hem, duscha, äta frukost och bli lite finare än rödflammig och svettig. Jag skulle nämligen mot Lödde och busa med små barn och kramas med en vän. Då passar det sig inte att vara rödflammig eller svettig heller för den delen.

Jag tycker om att må bra. Och i dag mår jag bra.
Jag har haft en finfin helg med en härlig vän och jag har pratat en kortis i telefon i går med kärleken, som också var ute på resa fast till ett soligt Santa Cruz istället för till ett höstigt Lödde. Nåja. Det var finast hos mig i alla fall, för bebisen som föddes i mars har ett härligt leende och ibland spricker han upp i ett skratt men det går inte så bra med skrattet för han är fortfarande rätt liten men ändå, det är ett härligt skratt. Du förstår kanske hur jag menar.

Jag hade kameran med mig men tog inga foton. Så är det när livet är fint.
Då fastnar känslan i hjärtat och nog är väl det.