Jag har en tendens att gå ner mig i min ledsenhet när jag blir ledsen, att gräva ner mig och stänga in mig när jag inte orkar. Istället för att bemöta känslan, känna efter hur det känns, om det verkligen är så jobbigt, för att sedan säga åt den att sticka och brinna. Bemöta den med en annan känsla, bemöta tankarna med andra tankar. Jag har fått det sagt till mig att jag inte kan fortsätta på det viset, för det kan leda in i en depression. Det är inte roligt att höra, men jag kan säga att fredagen var en väckarklocka. En väckarklocka som har stått och pipit inom mig, men inte tillräckligt högt men nu skrällde den rejält högt när en utomstående bekräftade vad jag känner men sedan gav mig stöd för att vända det. Så nu är det upp till mig. Jag har gått runt hela helgen och tänkt som jag skrev i förra inlägget att "jag är stark, jag klarar av det här". I dag känns det bättre än vad det har känts sen förra söndagen. Jag känner mig lite lättare inombords, som att jag faktiskt är stark och klarar av det här.

Det viktigaste som jag fick med mig i fredags var:
"Det är inte hur du har det, utan hur du tar det."
Men också:
"Om du måste vänta på honom en månad eller tre månader, hur förändrar det din situation just nu?"
Sanningen är ju att jag måste leva nu. Jag har satt mig själv på paus. Det är inte bra. Det är inte okej. Och om jag får veta i morgon hur länge till vi måste vänta på ett svar, så förändrar det inget i det som kallas Just Nu. För just nu måste jag hantera just nu. Jag skrev en plan till mig själv på ett A4. Jag skrev saker som jag ska titta på och läsa igenom, när det känns jobbigt, när det känns som att jag går sönder. Då ska jag läsa om att jag inte tillåter mig att bryta ihop och falla sönder. Att jag inte är ensam. Jag är stark. Jag är kapabel. Jag klarar av det här. Om jag väntar så förändras inte min situation automatiskt. Om jag agerar så förändrar jag min situation. Jag styr mitt eget liv.

Ja. Lite såna saker. Såna som jag vet om men lätt glömmer när jag går in i mitt moln och gräver in mig i ett hörn.
Så, på det viset ska vi göra från och med nu. Vi är jag och jag. Jag ska peppa mig själv varje dag för efter tillräckligt många dagar så blir de starka orden min starka verklighet. Det du. Nu satsar jag.

Så jag har det jobbigt, men jag tar det starkt.
Och så väljer jag att fokusera på det vackra som vi har i vår kärlek, istället för att fokusera på det byråkratiska som håller oss isär. Och så vänder jag mig uppåt och litar på att allt löser sig. För det gör det alltid. Vi vet bara inte hur.