Det är överskattat att må illa. Om nu någon tänkt något annat.
Jag sitter och äter frukost - yoghurt och müsli - framför datorn och läser bloggar. Jag har ju redan sagt att jag är beroende. När jag hostade nyss, gjorde det ont i magen. Jag känner mig såå tränad. Du får skratta här, för jag är lite ironisk. Det ser ut som att det ska regna i dag. Jag trodde att vi skulle få vårfeeling när snön försvann, men tji fick jag. Eller så är detta vårfeeling - blåst och blött.

I kväll ska vi säga hej då till en av hjärtats klasskompisar, för hon ska till hemlandet och gifta sig för andra gången med sin man. De har redan gift sig i Sverige, men ska ha ett till bröllop där och det är tydligen en ceremoni som varar i nästan två veckor. Jag minns inte vilket land det var. Innan allt det ska jag till högskolan. Vi ska skriva ihop ett email till den sajt som vi ska skriva c-uppsatsen kring. Vi hoppas på att admin där tillåter oss att ragga upp människor att intervjua. Jag är laddad igen inför c-uppsatsen. Jag var jättetaggad i början av terminen, men så var jag tvungen att fokusera på kursen som vi läste så då glömde jag bort taggandet men nu är jag där igen.

Nu ska jag äta upp sista biten och dricka teet.

I dag har vi besökt gymmet igen, men den här gången för instruktion bland maskinerna. Efter lite frågor och uppvärmning fick vi varsitt program av vår instruktör. Vi kommer att göra lite olika övningar, eftersom hjärtat vill bygga muskler mer än vad jag vill. Det känns så otroligt skönt att vi har kommit i gång, att vi har köpt kortet så att vi nu kan gå dit och börja må bättre. Vi har båda varit rätt trötta på sistone, eftersom vi har rört på oss för lite. Vi behöver det här verkligen! Det märktes när vi tyckte att bara uppvärmningen var jobbig.. Men jag kunde inte göra magmaskinen, för det gör ont i magen efter combatpasset i tisdags. Instruktören då påminde oss nämligen om att spänna magen, hålla den stark, vilket jag då gjorde så nu gör det ont när jag anstränger den. Jag har visst muskler lite här och där.

Nautilus har en lite annan metod för styrketräning än vad jag är van vid. Här ska man göra mellan 8-12 repetitioner på en maskin och sedan direkt gå vidare till nästa. Jag är van med tre set på 8 repetitioner. Eller var van vid, nu är jag van vid soffan och att lyfta chipsskålen i en repetition för att sedan låta den ligga tryggt i mitt knä. Men jag ska köra efter deras metod och se vad som händer. Efter tio gånger får vi en ny träff med en instruktör och då gör vi upp ett nytt program eller kör vidare på samma. Vi är båda laddade och så glada när vi går ut från gymmet. Nu är vi på g!

Jag skulle ju sätta mig ner med min kopp te och vila, men så hamnade jag på den här sidan. Det handlar om en liten pojke som har blivit kidnappad av sin far. Hans mor försöker nu få hjälp för att kunna leta reda på sin son. Det är inte hemskt för att barnet är svenskt, utan det är hemskt för att det är ett barn. Jag tror att vi människor har lättare att knyta an till något som händer, om det händer någon som är från samma land som vi själva. Men det är hemskt var det än händer och vilket land än barnet kommer ifrån. Jag önskar alla barn en lugn barndom med fina minnen. Jag önskar alla människor stabilitet och harmoni. Men Thors mamma känner inget av det här nu. Så skicka vidare länken. Någon kanske vet något, kan hjälpa mer än vad jag kan. Vad som helst.

Vi pratade i dag, hjärtat och jag, på vår lunchdejt om hur vi människor förstör för oss och tar död på varandra. Ibland är världen allt bra hemsk. Då är det bra att ha något att luta sig mot, något att finna ny kraft i. Vi har alla våra sätt att hitta kraft. Hoppas att du har hittat ett egen kraftbrunn att ösa upp kraft ur.

I dag sitter Daniel Westlings stela leende på varenda betal- och gratistidning som jag har sett. Han ser lite nervös ut. Men glad. Men nervös. Jag skulle också ha varit nervös. Jag blir nervös inför att ha mina lektioner inför tio, tjugo, trettio personer. Tänk att gifta sig inför minst hela Sverige?! Jo, jag hade också haft ett lite konstigt leende. Tänk från lilla Ockelbo till stora Drottningholm. Och ja, Ockelbo är litet och ja, schlottet är nog rätt stort det. Enligt Wikipedia är hans pappa socialchef. Han kanske kan ge mig jobb! Fast nej. Jag lämnade Sandviken av samma anledning som jag inte vill bo i Ockelbo. Inget ont om de två städerna, men de är små. Ja. Små. Så där små att alla ska veta allt om alla och väggarna kommer dig närmre för varje år som går. Men det är fint att komma dit då och då. Det är fina trakter där uppe.

Nu ska jag dricka te och vila.
Jag kunde inte somna i natt heller. Fast denna gången blev jag snurrig och illamående och fick ligga och klappa min panna med en våt bit papper. Jag kanske tog i för mycket i går. Men ändå. Att bli snurrig mitt i natten när jag ligger ner i sängen är väl överdrivet. Jo.

Nu är jag hemkommen och nyduschad från combaten. Emma, det var skoj! Inte sammasamma såklart eftersom det är två olika gym men jag ska givetvis fortsätta gå. Jag bangade nästan, för jag kände mig svag i kroppen men det var på grund av att jag har varit så inaktiv på sistone. Eller under rätt lång tid. Så jag tog mig dit, hjärtat tog sig an styrketräning och jag satte igång att flåsa. Jag ställde mig, min vana trogen när det gäller pass, till höger längst fram nära instruktören. Vi slogs och sparkades, men inga häftiga hopp i kombination med sparkar vilket jag gillar. Sen gjorde vi en övning som jag inte kommer att kunna förklara utan att visa, så vi nöjer oss med att säga att jag tänkte att jag inte skulle klara den när han visade men sen, tjenamoss, jag gjorde det!

Så. Tisdagar är lika med combat från och med nu.
På torsdag har vi tid inbokad för instruktion, så vi ska lära oss Nautilusmetoden. Jag känner mig  verkligen peppad och på g. Detta ska bli kul.

Angående titeln: jag är inte så svår att göra glad. Jag klev in lite surmulen, men klev ut skakig och skrattande.

I dag ska jag inviga mitt gymkort. Jag ska på combat. Det enda combatpass som de har i veckan. Så jag ska sparka och slå så hårt så att det räcker för resten av veckan. Nej. Jag kommer förmodligen tro att jag har mer styrka och energi än vad jag har och därför kommer jag efter en kvart att ligga på golvet och flåsa som en gris och undra vart orken försvunnit. Eller så försöker jag komma ihåg att jag inte har tränat på länge och tar det lugnt.

...

Tar det lugnt?? När har det hänt?

Fast Emma, jag är van vid att se dig vid min sida i spegeln. Så kan du inte skynda ner och ställa dig vid min sida där vid klockan 18.00 och så sporrar vi varandra som alltid till att hoppa högre och se argast ut. Jo. Det kan du väl?

Jag har redan bytt om. Jag är så laddad.

Nu har den nya kursen börjat. Kurs nummer två på sista terminen av utbildningen. Forskningsmetodik. Sug lite på kursnamnet. Visst känns det hett? Eller nej, det är en mysig kurs. Så sa vår kursansvarige i dag på introduktionen, att det är en mysig kurs och att han är mysig. Han verkar lättsam och trevlig. Jag tycker om såna människor, som kan utstråla trygghet och lugn, för då blir det inte så läskigt att tänka att de ska bedöma min tenta. Men jag kommer att spendera de följande fem veckorna med laborationer, statistik och böcker som inte låter så mysiga överhuvudtaget.

 Vi har verkligen haft en filmhelg denna helgen! I dag såg vi först klart Henry Poole was here, som vi började se i går men som jag höll på att somna ifrån. Det börjar kännas bekant att jag somnar ifrån filmer. Min mamma däremot har vanan att komma in i vardagsrummet när en film tar slut. Så hon har sett många slut den underbara kvinnan. Nåja. Det var en bra film. I natt när vi började se den så kändes den seg. Jag vet inte om det hade med själva filmen att göra eller om det var jag och min trötthet. Vi röstar på det sistnämnda. Den handlar i alla fall om en kille som får veta att han är sjuk och kommer att dö. Därför lämnar han sitt vanliga liv för att leva sina sista veckor där han växte upp. Men, som så många gånger på film och i livet, så blir det inte som han har tänkt utan saker händer. Spännande saker! Jag kan givetvis inte berätta vad, för då förstör jag nöjet för dig. Men den rekommenderas. Lugn film. Den har ett mirakel i sig också, ja filmen alltså.
Sedan såg vi My best friend's girl med bland annat Kate Hudson. Jag gillar filmer med Kate Hudson. De är så där lagom lättsmälta och så brukar de sluta fint. Den här handlar om henne och de två killarna som båda blir förtjusta i henne. Det är en galen film, där jag blev skitsur på karlar som betedde sig illa. Men det är bara på film, som hjärtat talade om för mig när jag svor åt dem. Förutsägbar men ibland är förutsägbarhet precis det som jag behöver och vill se.

Jag går runt och tänker på detta med harmoni. Att bli lugn inom mig själv. Acceptera mig själv fullt ut. Det är något som jag behöver arbeta med, men jag har inte hittat rätt verktyg för att göra det. Än. Jag behöver vända mig inåt och ifrågasätta mitt sätt att tänka och att vara. Lyfta huvudet högre än jag håller det nu. Men det är inte lätt. En människa fastnar så lätt in i sina spår och även om hon försöker slänga sig åt sidan, så trillar hon inte av vägen. Jag vill hitta den makten som jag har inom mig att tackla världen. Att tackla mig själv. Jag vet att den finns. Där inne. Men jag har aldrig hittat stigen till den.

Jag gillade verkligen en av mina handledare från praktiken, för med henne kunde jag prata om det mesta. Jag skulle vilja sno henne, stoppa in henne i en färgglad burk - eller åtminstone hennes resonemang och ord - för att plocka fram vid behov. Då skulle hon peppa mig, ifrågasätta mig och få mig att se nya vägar. Jag kanske kan hitta någon annan i mitt liv, som kan göra detsamma för mig.

Det är viktigt att ta vara på dem som ger mig positiv energi. Ta vara på dem som ger tillbaka när jag ger dem. Som kan ta sig tid till att sätta sig in i mig, som jag sätter mig in i dem och försöka hjälpa mig reda ut mitt kaos, som jag försöker hjälpa dem reda ut sitt. Det är också viktigt att se vilka som inte ger tillbaka. Inte för att vara snål, men då sparar jag hellre mitt givande till dem som ger åter.

Men hur hittar jag harmonin? Genom kloka ord. Genom lugna stunder. Genom att tillåta mig att vara bara jag.

  I dag njuter vi av att vara lediga. Vi har varit ute i friska luften. Jag tog på mig en ljusgrön liten tunika köpt i Mexico för flera år sedan och helt oanvänd är den nog. Sedan har vi klart en film som vi började se i går kväll, men som jag höll på att somna ifrån så vi pausade över natten. Vi såg först Elegy med Penelope Cruz. Jag satt och lyssnade på hennes brytning mest hela tiden och jämförde med min latinlovers brytning. Men filmen var bra. Äldre herre blir förtjust i ung kvinna, men inte så illa som det låter utan filmen är faktiskt bra. Sedan såg vi Honey på Kanal 5. Den har jag velat
se väldigt länge, men jag vet inte varför det inte har blivit av tidigare. Jag köpte till och med en dvd med tre dansfilmer när jag var i Cochabamba, men jag hann aldrig se de filmerna och givetvis glömde jag dvd:n hos en av mina svägerskor.
Vi är inte gifta, men jag tycker att jag får kalla hjärtats systrar för svägerskor ändå. Jag tar ut den relationen i förskott kan vi säga. Nåja. Tillbaka till filmen. Jag är galen i dans! Jag vill dansa dansa dansa. Varför dansar jag inte mer? Jag har bara min egen lektion på söndagar, men jag vill lära mig, inte bara lära ut. Det tål att funderas över. Men nu har ju alla danskurser redan börjat för terminen, så det får bli framöver. Dessutom måste jag ha tid för att skriva c-uppsats. Nåja för andra gången. Tillbaka till filmen. Den var så fin, så jag ska leta reda på tvåan. Vi har slukat filmer som filmtokar på sistone. Men så är det ibland. Nästa vecka börjar jag sluka träning.

 

Nu har vi äntligen gymkort. Vi skaffade oss ett sambokort på Nautilus nya gym. Så nu ska jag gå på combat en gång i veckan, om de inte lägger in ett till pass vill säga och lyfta lite skrot ett par gånger i veckan. Jag tror att jag ska prova på spinning, men jag är rädd för smärta och jag tror att sadeln ska orsaka smärta. Jag vet, det är nog en sån där klyscha eller vad jag ska kalla det, men en osann sådan. Så okej, jag ska prova. Det här ser jag fram emot. Jag kommer få mer energi också och det behövs nu när c-uppsatskursen närmar sig smygande. Eller inte så smygande förresten, tiden går hur fort som helst! Nästa vecka på lördag har jag känt min sambo i ett år. Ett år! Så nej, tiden går inte smygande förbi, kanske smygande springande.

Det var ett tag sedan som jag klickade in mig på Gratis Bios hemsida, men i dag kom jag in där via en länk hos en annan bloggerska. Så jag loggade in på mitt konto där och såg att jag hade fått ihop till en biobiljett. Lycka i himmelen! Jag hade glömt bort alla gratissidor ett tag, för jag tänkte att de inte skulle fungera men tji fick jag. Den här sidan verkar fungera, så nu håller jag på att samla ihop poäng.

Du samlar poäng genom att besöka hemsidor, delta i tävlingar, rekommendera sajten till andra. Men du kan även samla poäng genom att handla hos en annan sajt, så nästa gång du tänker köpa något via nätet, ta en koll hos Gratis Bio så kanske de ger dig poäng just för att handla på den sajten.

Poängen kan du sen använda dels för biobiljetter, men även för att få presentkort. Jag tänker hålla mig ett tag till och se om jag kan få ihop poäng till presentkort, när jag nu så lätt hade fått ihop till en biobiljett.

Prova du också!

När jag var yngre så var jag enormt förtjust i boybands och det började med New Kids on the Block. Jag kommer ihåg när jag såg den första videon med dem och min syster tyckte om dem. Hon tyckte att jag härmade henne, för hon tyckte minsann om dem först. Men jag tyckte faktiskt om dem också, tänkte jag. Så jag började klippa ur bilder ur tidningar, köpa kassettband med deras skivor och sätta upp massvis med affischer på väggarna i vårt rum som vi delade syster och jag. När Take That kom så blev jag fan av dem också och jag tänkte att jag skulle gifta mig med Mark Owen. Jag kommer ihåg hur ledsen jag blev när min kompis Johanna drömde om dem och att hon gifte sig med Mark. Jag försökte komma på anledningar till varför det inte skulle hända, men aldrig anledningar till varför vi inte skulle gifta oss.

I morse klev jag upp, slängde på mig kläder och tog bussen till högskolan. Där skrev jag ut min hemtenta och lämnade in den till världens gladaste och roligaste receptionist. Nu är det över. Nu väntar bara rättning och resultat. Det är alltid lika läskigt. Nu har jag femton arbetsdagar på mig att fundera på om jag förklarat mig bra och reflektionerat tillräckligt på mina fem sidor. Hjärtat är på sin lektion och jag lagar mat. Fin fredag. Äntligen har jag en helt ledig helg med varken plugg eller jobb. Det tycker jag är en bra helg. Så jag ska fira senare i dag med att skriva in mig på ett gym och sen trycka i mig chips och glass om jag lyckas övertala hjärtat om att jag behöver både chips och glass. Sen nästa vecka får jag försöka tämja mitt chipsberoende. 

En till gratissajt har jag stött på. Denna gång handlar det om skor. Så bli medlem och börja samla poäng för att få ihop till presentkort på skor. Höga klackar, låga klackar, stövlar, sneakers: vad du än vill ha!

Jag har hört talas om något som tydligen ska fungera. Det handlar om att få fler besökare till din blogg. Jag har funderat över varför jag bloggar. I början sa jag att det var för att mina vänner som bor långt ifrån mig ska kunna veta vad som händer. Vi hinner inte höras och då är bloggen effektiv, för jag kan nå dem alla. Men visst, det vore roligt med fler kommentarer. Bloggen kan vara interaktion också. Så jag provar. Fast frågan är om det ger fler besökare eller fler läsare? Jag är nämligen medlem på en annan sajt också och jag erkänner, jag är mest besökare än läsare. Men jag klickar in på de få nya som kommit in och kommenterat. Jag brukar också svara. Om jag inte glömmer. Det ska du veta, jag är glömsk. Därför uppskattar jag påminnelsefunktionen i min mobil.


Ja men kom igen. Bli medlem så får vi se hur många fler besökare eller läsare du får!

Ibland undrar jag när vi kommer att bli nöjda med oss själva. Med oss själva menar jag alla vi som tänker på hur många fel som finns på våra kroppar. Det är så lätt att hitta fel på sig själv, bara du börjar men gör inte. Det är bara lurendrejeri. Vi duger precis som vi är. Eller jag gör i alla fall det. Inte för att jag är bäst, störst och vackrast. Jag är rätt kort förstår du. Snarare för att jag kan gå, jag kan springa och jag älskar att springa för det ger mig kickar och frihetskänslor, jag kan tänka, jag kan prata och jag pratar flera språk, jag kan skratta och jag skrattar högt och fult ibland men det är fullt av glädje, jag kan dansa och även om jag ibland hamnar fel i takten så dansar jag full av lycka, jag kan känna massa olika känslor som är vackra, fula, jobbiga men alla delar av mig. Jag kan göra så mycket med min kropp. Jag ser visserligen dåligt, men jag har tre par glasögon som hjälper mig så jag slipper gå in i lyktstolpar. Jag hör bra även om mamma ibland tror att det är fel på hörseln. Det kan vara selektiv hörsel, men den funkar åtminstone.

Jag såg en dokumentär på TV3 innan det redan nämnda SATC-avsnittet. Den handlade om två 17-åriga flickor som ville genomgå en bröstförstoring respektive fettsugning och bukplastikoperation eller vad det nu hette. Jag förstår hur det känns, för när jag var yngre så gick jag runt med samma tankar. Men jag tänkte att det måste vara dumt att först lyckas spara ihop runt 30-35 000 kronor och sedan lägga dem på..tuttar. Kom igen. Jag är dålig på att spara pengar, så att väl lyckas göra det och den summan är en bedrift för mig. Då kan jag inte lägga det på något som tuttar. Jag skulle rest istället för pengarna, vilket jag faktiskt gjorde den gången som jag lyckades spara ihop pengar.

Så nej. Jag känner att jag duger som jag är. Fast jag har svaga dagar. Det är dagar då jag vill gömma mig. För jag får för mig att jag inte är fin, inte alls inte ett dugg. Men som jag sa, det är bara lurendrejeri. Min kropp fungerar som den ska. Jag är skapt på detta vis och jag tror att när Han skapade mig, så blev han nöjd. Då borde även jag vara nöjd.

Nu är jag visserligen i sämre form än tidigare, men det ska vi ta tag i. Vi funderar på att köpa sambokort på det Nautilusgym som ska öppna i stan om några dagar. Vi fick sambohull redan innan vi blev sambo. Men träna och må bra är en sak. För jag vill bara må bra och det vill nog du också. Så om du tänker någon gång att du måste förändras, säg åt tankarna att de är lurendrejeri.

Peppa peppa peppa, så blir du stark.

Vi råkade ha TV3 i gång när Sex and the city skulle börja. Michael frågar mig: "Men visst gillade du Sex and the city?" Jag säger att det gör jag och han svarar att han inte har sett mig titta på det sen han kom. Hrm, jag kanske föredrar att gosa med dig än att titta på tv, tänker jag men jag säger det inte utan bestämmer mig för att passa på att se ett avsnitt. Det var ju faktiskt länge sen sist. Nu i pausen går jag in på lite bloggar. Jag är bloggberoende. Jag erkänner. Hej, jag heter Lisa och jag är bloggberoende. Jag hamnar på Lilys blogg och hon har en SATC-tävling. Vilken kväll! Jag har suktat efter den där skolådan, för jag har faktiskt aldrig sett första avsnittet så jag har velat se igenom hela säsongen. Jag är visst också serieberoende. Ja. Så jag är med och tävlar. Du kan väl hålla tummarna för att jag ska vinna? Som sagt, jag är beroende. Det skulle göda mitt beroende om jag vann, så håll tummarna. Vem vet, det kanske också mättar mitt beroende om jag tar mig igenom en hel skolåda med SATC-avsnitt.



Heja heja heja jag!

...utbildningens näst sista hemtenta.
Först ska jag bara få lite bröd till min korväggpaprikalökblandning.
Sen ska fingrarna flyga över tangentbordet.

I dag har vi myst.
Vi har tagit en promenad i Pildammsparken, så jag nästan förfrös mina fingrar och tår. Michael lekte fotograf och jag övade på allt som jag lärt mig av Tyra Banks. Jag och Top Model har varit så tajta varenda vecka, så hjärtat har suckat varje tisdag- och onsdagkväll. Nu kände jag mig fullärd, så jag poserade och mmm mmm mmm, så fina foton vi fick. Sen tog vi bussen till en hållplats, klev av och skyndade upp till en av våra kyrkor. Där hölls en Bröllopskonsert med massa kärlekssånger. Det var fint och jag blev tårögd över lyckan som jag känner. Det var en fin stund. Efteråt bjöd de på cider och tilltugg, så vi cidrade och tilltuggade men sen skyndade vi hem för vi ramlade nästan omkull av hunger. Nu har vi ätit och jag har fortsatt att frysa inomhus, men nu är kinderna röda så jag är nog uppvärmd. Michael pratar med syster i hemlandet och jag ser Melodifestivalen. Ibland är väl livet lite extra fint. Som i dag.

Nu är det fyra bröllop i år. Fast det fjärde är utomlands. Men jag ska på två i varje fall.
Sen frågas det på Facebook av en vän om jag skulle gifta mig.. Skulle? Jag har aldrig påstått det. Men vi ska men inte nu. Men jag måste fråga henne var hon fick det i från. Jag kanske har tänkt så högt och dagdrömt så högt så det hördes ända upp till Sandviken.

Det skulle kunna vara så.

Nu har jag sökt mitt första sommarjobb.
Mitt första sommarjobb i Malmö.
Mitt första sommarjobb som socialsekreterare.

Ge mig!

Jag kom på att jag har några bilder på själva datorn. I mina bilder. Så jag antar utmaningen från Katrin och Anna. Men eftersom datorn är ny så har jag inte så många bilder där än. Därför fick jag ta album nummer 6 bland mina fyra två album. Så det blev ju album nummer två men bild nummer sex.

Bilden är från hemifrån när jag lekte lite med kameran. Eller lattjade, för jag provade olika inställningar. Jag tycker om svartvita foton. Dels för att fotona tenderar till att bli finare men också för att de har något över sig. Färg är fint, men ibland är svartvitt så mycket mer. Så i denna sista sjätte mening ska jag tala om för dig att min profilbild är från sama fotosession och att jag fortfarande behöver lära mig mycket mycket mer vad gäller fotografering, men att ibland blir fotona fina.

Jag tror att ni andra redan är utmanade. Jag råkade skriva utmanande först. Så jag utmanar dig som ännu inte gjort denna utmaning med att ta fram det sjätte fotot i ditt sjätte album i "Mina bilder" att göra det samt att skriva sex meningar om fotot.

Jag har blivit utmanad av både Katrin och Anna och jag ska ta tag i den utmaningen men nu hittar jag på en egen som jag sett flyga runt på internet.


6 saker som du inte visste om mig:

1. Jag har en prestationsångest som gör att jag blir blockerad och inte vågar ta tag i det som jag har fått prestationsångesten av. Detta leder till att jag har uppskjutna saker som behövs fixas upp, men jag vet inte hur jag ska börja.
2. När jag tittar på Top Model brukar jag önska att jag vore längre och smalare. Men jag kan inte växa längre och hur ska jag bli smal när jag bara äter massa choklad hela tiden?
3. Något som jag alltid har varit rädd för är att mina vänner ska upptäcka att jag inte är så rolig som de trodde eller så bra som de trodde och att de därför ska lämna mig. Samma rädsla gäller för min pojkvän. Inte för min familj för de är fast med mig. Men alla andra. Därför vågar jag inte tränga mig på hos någon, så om du inte ringer mig så vågar jag inte ringa dig för jag vill inte hänga på dig för då kanske du springer iväg och din vänskap håller mig uppe.
4. Jag drömmer om en stor familj och att få vara bullmamma.
5. Jag blir rädd när min pojkvän säger att han är övertygad om att Gud har valt ut mig åt honom och honom åt mig. Samtidigt blir jag förtjust för jag känner likadant.
6. Å andra sidan har jag det sämsta tålamodet med honom. Med familjen också, men jag kanske ryter till snabbare åt honom. Jag vet inte om jag utmanar honom eller om jag är rädd för hur fint det är och kan fortsätta att vara. Men jag måste vara lugnare med honom, så jag inte gör illa honom. Han är ju värdefull.


Jag utmanar alla. Linda, Emma, Jenny, Anna, Therese, Katrin.. Alla som läser.

Häromdagen satt jag framför datorn och sa:
"Oj oj oj.."
"Min lilla pojk..."
"Jag kan knappt tro det.."
För min lilla lillebror, som inte är så liten längre för han har växt på sig på längden plus tränat på gym ett tag så han har växt på sig mest överallt, ska flytta hemifrån. Hemifrån! För att bo ensam! Min lilla lilla lilla .. lillebror. Det är när sådana här saker händer som jag inser att tiden går fort. Eller åtminstone förbi. Ibland undrar jag om jag ens hänger med. För med ens ska jag fylla tjuåtta snart och ja, vart tog tiden vägen? Jag brukar önska att jag vore yngre, att jag hade börjat plugga tidigare för då hade jag hunnit med att jobba och hade haft mer pengar nu för att kunna göra det som jag vill göra. Men å andra sidan så har jag spenderat de här åren med att göra saker som jag har velat göra, så det är lugnt. Jag kommer att fylla tjuåtta i maj. Inte med så mycket tjohej, för hjärtat blir tjufem så tjohejet får bli hans i år.

Men ändå, kom igen! Du som känner min bror. Han är ju liiiten. Eller ja. Det är han som klappar mig på huvudet nu, men du vet hur jag menar. Småbröderna kommer alltid vara små i mina ögon. Vad de än gör. Men nästa gång som jag kommer hem, så bor inte han heller hemma. Snart slipper mamma tvätta sina barns kläder. Nu är det nedräkning tills alla har flyttat ut. Fast de kommer nog alla hålla sig där i närheten. Utom jag. Jag ska då envisas med att vara annorlunda.

Jaja. Jag sa ju god natt i förra inlägget. Så god natt.

Jag är lite mindre bäst på vissa saker. Som att ifrågasätta. Kräva. Inte bry mig om vad andra säger och tycker och tänker. Så jag ska bli bättre på det. Lite mer bäst så att säga. Så jag ska börja säga: Varför? Joooo!!! Skiter väl jag i. Mest ska jag göra som jag vill för att jag vill.

Okej.

Jag vet att jag hade en blimerekonomiskplan eller nåt liknande. Skit i den. Vi kör i peppaLisaplan istället. Jag ska ju ta examen i juni (tack..) och då måste jag bli tuff (-are) så jag kan bli en sketabra socionom (läs soctant).

Jo.

Ah. Vet du förresten att jag är glasögonsnobb? Jag har tre par glasögon. Dessvärre är alla tre lortiga för tillfället så jag kisar.

God natt.

Anna, jag tror minsann att jag lyckades få hit lite snö. Det har snöat konstant sen i eftermiddags, men det är mest snö och vatten ihopa så i morgon är det nog fult. Men i kväll njuter jag för marken täcks åtminstone rätt väl av det vita lagret.

Frågan är om du har mindre snö nu när jag har snott lite?

Jag har nog sagt det redan tidigare att jag funderar på var vi ska bo efter min examen.
Det lutar lite åt Stockholm nu, just för att vi kommer närmare familjerna då. Men storleken. Samtidigt som jag ibland en kort stund leker med tanken om Gävle, för jag saknar mina vänner där uppe. Men hörni, det är nog lite för litet. Vad ska jag hitta på om dagarna? I Stockholm kan jag ju spendera dagarna på tunnelbanan och åka in till centrum för att dansa. Jag kan dansa i Gävle också, men inte gå ut på helgerna och dansa salsa. Vilket jag inte gör nu men du vet ju att jag skulle göra det jättemycket om jag flyttade till Stockholm. Apselut.

Jag tycker jättemycket om Malmö, för jag kan cykla överallt. Nåja, min cykel funkar ju inte längre men om den hade funkat så hade jag cyklat överallt. Mina fötter funkar däremot så jag går dagligen till och från busshållsplatser. Du anar inte hur hurtig jag är. Men jag behöver inte spendera tid i kollektivtrafiken och jag kan vara spontan. Kan man vara spontan i Stockholm?

I Gävle skulle jag kunna spontant hälsa på mina föräldrar. De skulle kunna hälsa på mig också. Spontant. Men de är inte så farliga med sånt mot min syster, utan låter dem ha sitt eget liv. Så det vore inte farligt. Inte för att det är farligt att vara med min familj. De är trevliga.

Ja. Jag kom verkligen fram till nåt nu eller hur. Jo men visst serru.
Jag ska kasta tärning.

Sen tänkte jag att om jag bor i Stockholm så kommer folk och besöker mig. Den du! Blink blink.

Jag tänkte på en sak.
Det finns runt om i samhället en drös med tips på hur vi ska må bättre i oss själva och i våra kroppar. Men varför handlar det så ofta om att man ska klä av sig eller vara utmanande? Jag tänker på träningsformer som stripaerobics och danskurser som lär ut hur man dansar som Pussycat Dolls. Jag som kvinna blir tydligen mer kvinna och säkrare i min roll som kvinna om jag lär mig strippa och dansa utmanande. För däri ligger min kvinnlighet: i att spela på sex och vinna över mannen genom sexet. Genom att göra strippandet till en träningsform kan det verka som att det görs mer tillåtet att strippa. Det ses ju hos många som något nedvärderande och något som ställer stripparen i underordnad position, men om vi tar in det i träningen så blir det snarare något som är roligt och "lätt". Det är ju bara på skoj. Och när vi dansar utmanande bejakar vi vår kvinnlighet. Vi ska ta fram vår mjuka och lena sida, röra oss i takt till musiken med målet att vara åtråvärd och upphetsande.

Jag blir själv uttråkad av mig själv ibland, när jag dansar på ett stereotypt sätt till musik. Jag tycker inte att jag är vidare nasty, men jag rör på höfterna, rumpan och skakar kroppen. Vilket inte alltid eller nödvändigtvis är direkt kopplat till att jag vill att någon kille ska komma fram och jucka mot mig eller ta på mig. Men ibland känns det så förutsägbart hur vi förväntas vara. Det är givetvis bekvämt att falla i de rollerna. Det är alltid jobbigare att reflektera och ta diskussion kring hur vi tänker.

Sen kan man givetvis se det som att kvinnan tar makt genom att spela på det som hon vet att hon kommer att nå fram genom. Att det snarare är hon som utnyttjar mannen, som är lätt att manipulera och lura.

Jag vill gärna må bättre i mig själv. Jag vill sluta oroa mig så mycket. Men jag tror inte att stripaerobics och Pussycat Dolls-koreografi hjälper mig. Det kan hjälpa någon annan och det är helt okej. Men i mitt fall så behöver jag ett lugn, inte mer fokus på kropp utan snarare mindre fokus på den. Jag behöver mer fokus på mitt inre. Jag tror att när mitt inre är lugnt, så kommer mitt inre att vara lugn i förhållandet till mitt yttre. Det vill säga att mitt inre inte kommer slösa tid på att oroa över det yttre. Hänger du med?

Ibland vill jag bara att vi saknar ner. Eller ofta vill jag det. Och ställer oss frågan varför vi gör vissa saker och som vi gör. Det är faktiskt spännande att fundera över de frågorna, funm

Förut har jag alltid tänkt, som jag tror att många i vår värld tänker, att saker och ting ska hända i rätt ordning. En rätt ordning enligt min mor är att jag läser på högskolan, får en titel, får ett bra jobb, jobbar några år och sedan skaffar familj. Nu har jag gjort saker lite i långsam takt men ändå i rätt ordning, för jag sitter här och är på min sista termin av min utbildning. Sedan är det jobb och familj som är tanken om jag ska följa den norm som vi har i vårt samhälle. Men vi bör inte göra saker för fort, för då börjar vi att tvivla på om det kan hålla. Om det är på riktigt. Det är som att ju längre tid något har varat, desto troligare är det att det är på riktigt och att det är hållbart. Vad gäller relationer kan vi argumentera för att man först befinner sig i en förälskelsefas där allt är rosaskimrande. Då behövs tid för att komma förbi den fasen och hamna i fasen där vi befinner oss i verkligheten. Det är då vi lär känna varandra på riktigt. Vi får se vem vår partner är när det börjar bli vardag och rutin i förhållandet. Detta brukar vi inte lära oss de första två åren. Vi ska vänta med att ta beslut i förhållandet tills efter de första två åren. Den som skyndar fram, för det är att skynda fram, kommer förmodligen att falla pladask.

När andra har förlovat sig, fått barn eller gift sig innan det har passerat ett par år, så har jag förut blivit rädd. Det har skrämt mig när någon vill gå fort fram. Men, det som är fort fram för mig behöver inte vara fort fram för någon annan. Sedan tror jag inte längre på att tiden är något som utvisar huruvida ett förhållande kommer att hålla eller inte. Med tiden menar jag då hur länge man har varit ett par innan man förlovar sig, får barn eller gifter sig. Eller blir sambo. Jag blir inte lika rädd längre. Förmodligen för att jag själv blev del i ett par och sambo inom samma år. Nu var det sådana omständigheter, men det är inget som jag önskar bort eller vill förändra.

När nu någon har fått barn och några ska gifta sig, så känns det inte som något konstigt utan helt i sin ordning. Jag har tre bröllop nästa år, två som jag ska gå på och ett som jag ska fira i sinnet. Det är ingen som har varit ett par i tio år, men vet du vad? Om man har hittat rätt, så finns det väl inte så många anledningar att vänta. Det är ändå vi själva som väljer vad som är normen i våra liv, vad vi ska gå efter och då är det rätt att göra som man gör. Hur man än gör.

Så. Jag ska läsa klart min utbildning och få min titel. Jobba lite för jag förstår att det behövs pengar. Hitta där jag vill bo. Sedan tänker jag också börja med den delen som heter "att skaffa barn". Istället för att känna att jag måste vänta bara för att vi nyss har träffats, så tänker jag ge mig hän åt den lycka som jag har funnit och arbeta på att den blir lika långvarig som evigheten. Så jag erkänner att vi också är förlovade och att vi pratar barn nästintill varenda dag. Jag har inte vågat säga det rakt ut, eftersom jag tänkte att vi har känt varandra för kort tid för att det ska vara "rätt" att vi förlovar oss. Men det är vackert att lova den andra något som för alltid och ännu längre - para siempre y más allá.

Och det viktigaste är alltid att vi är lyckliga. Då kör vi på det, på lyckan.