På min kusins bröllop för x antal år sen så satte jag mig i min mammas knä under mottaget efteråt. De andra tittade lite konstigt på mig och mamma kommenterade det, men jag brydde mig inte det minsta. För jag blir aldrig för gammal. Jag blir aldrig för gammal för känslan av att den tryggaste tryggheten finns hos mamma och pappa. Jag blir aldrig för gammal för att sakna hur mamma sitter på kvällen vid köksbordet och löser korsord med glasögonen hängande på nästippen. Jag blir aldrig för gammal för att sakna pappas dryga skämt, som är lika dryga som mina egna och lika dryga som min sambos också tydligen. Jag blir heller aldrig för gammal för att sakna min syster, som tittar lite på mig och verkar sucka för att min väg i livet inte ser ut som hennes. Min är lite mer krokig och guppig, men jag vet att syster bryr sig. Jag blir aldrig för gammal för att sakna mina jobbiga småbröder. Tvilling nummer ett som har otrolig attityd för tillfället och håret ofta i slagsmål med hårgele eller vax. Tvilling nummer två som ska försöka verka så vuxen nu när han har jobb och flickvän som han letar bostad med, men som alltid kommer att vara liten för mig. Och yngste brodern, vår sladdis, han som verkligen försöker hävda sig mot alla andra syskon för han kommer ju sist, men han är också den som stod med det största leendet på läpparna när jag kom hem från en resa för flera år sen. Jag blir aldrig för gammal för att sakna min grundfamilj. Grundfamilj kallar jag den för att den nu har byggts på med en svåger, två syskonbarn och även mitt hjärtas kärlek.

Så när världen snurrar kring mig och gör mig ovetande om vad som är ut eller in, så saknar jag mitt första hem. Det hem där vi sällan eller aldrig har superstädat, för vi är för många och hundarna slänger sin päls här och där. Det hem där vi ibland inte får plats alla samtidigt, men som är min hamn och min enda plats där jag kan varva ner. Mamma och pappa är bäst, ingen protest. Det får bli dagens ord.

Därför fyller jag också mitt eget hem med saker som påminner mig om mitt första hem. Jag har trasmattor som mormor gjort, för vi hade alltid trasmattor hemma som mormor hade gjort. Jag har fått klockan som alltid hängde i vårt kök tills mamma och pappa renoverade om hela alltet. Jag suktar efter en tavla som mamma måste göra med det finska talesättet för "Eget hem guld värd". För att det är de små sakerna som gör att mitt hem också känns som en trygg hamn, de små sakerna som påminner om var jag alltid har haft min trygghet. 

Rätt text men fel bild. Dock söt ändå.