Jag går runt och tänker på detta med harmoni. Att bli lugn inom mig själv. Acceptera mig själv fullt ut. Det är något som jag behöver arbeta med, men jag har inte hittat rätt verktyg för att göra det. Än. Jag behöver vända mig inåt och ifrågasätta mitt sätt att tänka och att vara. Lyfta huvudet högre än jag håller det nu. Men det är inte lätt. En människa fastnar så lätt in i sina spår och även om hon försöker slänga sig åt sidan, så trillar hon inte av vägen. Jag vill hitta den makten som jag har inom mig att tackla världen. Att tackla mig själv. Jag vet att den finns. Där inne. Men jag har aldrig hittat stigen till den.

Jag gillade verkligen en av mina handledare från praktiken, för med henne kunde jag prata om det mesta. Jag skulle vilja sno henne, stoppa in henne i en färgglad burk - eller åtminstone hennes resonemang och ord - för att plocka fram vid behov. Då skulle hon peppa mig, ifrågasätta mig och få mig att se nya vägar. Jag kanske kan hitta någon annan i mitt liv, som kan göra detsamma för mig.

Det är viktigt att ta vara på dem som ger mig positiv energi. Ta vara på dem som ger tillbaka när jag ger dem. Som kan ta sig tid till att sätta sig in i mig, som jag sätter mig in i dem och försöka hjälpa mig reda ut mitt kaos, som jag försöker hjälpa dem reda ut sitt. Det är också viktigt att se vilka som inte ger tillbaka. Inte för att vara snål, men då sparar jag hellre mitt givande till dem som ger åter.

Men hur hittar jag harmonin? Genom kloka ord. Genom lugna stunder. Genom att tillåta mig att vara bara jag.