Jag har hört talas om något som tydligen ska fungera. Det handlar om att få fler besökare till din blogg. Jag har funderat över varför jag bloggar. I början sa jag att det var för att mina vänner som bor långt ifrån mig ska kunna veta vad som händer. Vi hinner inte höras och då är bloggen effektiv, för jag kan nå dem alla. Men visst, det vore roligt med fler kommentarer. Bloggen kan vara interaktion också. Så jag provar. Fast frågan är om det ger fler besökare eller fler läsare? Jag är nämligen medlem på en annan sajt också och jag erkänner, jag är mest besökare än läsare. Men jag klickar in på de få nya som kommit in och kommenterat. Jag brukar också svara. Om jag inte glömmer. Det ska du veta, jag är glömsk. Därför uppskattar jag påminnelsefunktionen i min mobil.


Ja men kom igen. Bli medlem så får vi se hur många fler besökare eller läsare du får!

Nu är det fyra bröllop i år. Fast det fjärde är utomlands. Men jag ska på två i varje fall.
Sen frågas det på Facebook av en vän om jag skulle gifta mig.. Skulle? Jag har aldrig påstått det. Men vi ska men inte nu. Men jag måste fråga henne var hon fick det i från. Jag kanske har tänkt så högt och dagdrömt så högt så det hördes ända upp till Sandviken.

Det skulle kunna vara så.

Jag kom på att jag har några bilder på själva datorn. I mina bilder. Så jag antar utmaningen från Katrin och Anna. Men eftersom datorn är ny så har jag inte så många bilder där än. Därför fick jag ta album nummer 6 bland mina fyra två album. Så det blev ju album nummer två men bild nummer sex.

Bilden är från hemifrån när jag lekte lite med kameran. Eller lattjade, för jag provade olika inställningar. Jag tycker om svartvita foton. Dels för att fotona tenderar till att bli finare men också för att de har något över sig. Färg är fint, men ibland är svartvitt så mycket mer. Så i denna sista sjätte mening ska jag tala om för dig att min profilbild är från sama fotosession och att jag fortfarande behöver lära mig mycket mycket mer vad gäller fotografering, men att ibland blir fotona fina.

Jag tror att ni andra redan är utmanade. Jag råkade skriva utmanande först. Så jag utmanar dig som ännu inte gjort denna utmaning med att ta fram det sjätte fotot i ditt sjätte album i "Mina bilder" att göra det samt att skriva sex meningar om fotot.

Anna, jag tror minsann att jag lyckades få hit lite snö. Det har snöat konstant sen i eftermiddags, men det är mest snö och vatten ihopa så i morgon är det nog fult. Men i kväll njuter jag för marken täcks åtminstone rätt väl av det vita lagret.

Frågan är om du har mindre snö nu när jag har snott lite?

Nu har det hänt igen!!
Vi var till affären i går. Till CityGross. Vi har köpt en sån där fin handlamatväska som äldre brukar ha, men som verkar så bra att ha när man vill handla mycket. Men i går var vi först till lite andra affärer och möttes upp direkt efter våra lektioner, så vi hade inte med den och var då tvungna att köpa papperskassar. Redan när vi kom ut från affären och skulle lyfta ner kassarna från vagnen, så hade den första gått sönder. Jag gick och köpte två nya. Michael sa åt mig att köpa två utifall att, och tur var väl det för efter tre meter så började det ena handtaget gå sönder på kasse nummer två.

Lärdom från i går: köp inte papperskassar på CityGross.
Fy pyttsan!

I dag är första dagen på min sista termin. Jag ska läsa Kön, sexualitet och socialt arbete. I fem veckor. Sedan ska de lära mig forskningsmetodik. I fem veckor. Sedan är det c-uppsats. I tio veckor. Jag måste komma på ett ämne, en frågeställning och hitta skrivkamrat.

Det känns skönt att det är sista terminen, för det är hit som jag har velat komma. Men ändå är det läskigt, för jag vet ju inte vad som händer i juni. Blir jag färdig till juni som jag vill? Får jag jobb? Blir jag kvar här? Hjärtat är verkligen intresserad av att flytta till Stockholm, medan jag är lite mindre intresserad. Samtidigt tänker jag på framtiden, när jag ska bilda familj, då vill jag vara så nära som möjligt men inte i Sandviken eller Gävle. Då passar ju Stockholm. Men storleken.. Nåja. Jag ska söka jobb lite överallt, så får vi se var vi hamnar.

I dag ska jag träffa en kär vän som jag inte har sett sedan februari förra året innan jag for till Bolivia. För hon for nämligen till Sydafrika i höstas och vi hann inte ses innan det. Men i dag innan kursintroduktionen ska jag träffa henne. Kramas lite.

Ha en fin dag.

Jag skrev ett långt inlägg. Jag skulle skriva ett nytt inlägg. Jag råkade skriva det nya inlägget i det gamla. Det gamla raderades och det nya blev kvar. Synd.

Nu du Kajsa.
Vi är hemma hos familjen norråt. Jag trodde att min familj skulle vara blygare, men de kan fortfarande överraska mig. Hjärtat kämpar på och pratar glatt den lilla svenska som han kan. Resten översätter jag. Jag börjar känna som en tolk. Det är mysigt. Fortfarande. Vi har lite snö på marken. Jag har hållt i lilla systersonen. Han vägde bara 3,3 när han föddes och han är så liten så liten. Jag vågade knappt andas när jag höll honom. Systerdotter och jag har lekt. Men min kärlek fick inte komma in på lekrummet. Nej. Hon är bestämd.

Vi är hemma till juldagen. Sen ska vi till Stockholm till hans systrar. Sen ska vi hem på söndag. Till vårt eget. Jag måste nog lämna Satu här för det är lite för dyrt att köpa en kaninbur just nu för att ha i Stockholm. Jag kommer vara utan henne. För länge. Hjärtat börjar lära sig svenska på riktigt i januari. Han blev nog rätt uttråkad när jag hade praktik varje dag och han satt hemma.

Min praktik går bra. Jag kan saker. Det känns häfigt. Fortfarande.
I dag har vi bara latat oss. Sett en film. Som jag fick översätta då och då. Snart ska vi äta. Mammas mat. Det finns nästan aldrig något bättre än mammas mat.

Jag läser mitt gamla inlägg och tänker tillbaka på min härliga shoppingrunda i lördags. Jag skulle promenera i snön som kom i fredags till en mataffär, CityGross. Jag halkade dit och fick genomblöta skor, för jag har glömt hur man gör när det är blött och snöigt ute samtidigt. Eller hur man gör, hur man klär och skor sig. Jag kommer fram efter några halkningar hit och dit och stoppar i en peng för en kundvagn. Väl inne i affären går jag runt, plockar i mat, fattar inte var de gömt toa- och hushållspapprena, hittar toa- och hushållspapprena och blir glad för att de har kvar av dem som är på fint erbjudande. Framme vid kassan börjar jag undra om tre papperskassar räcker, men jag kommer fram till att det borde göra det för jag har ju en ryggsäck med mig också.

Du kanske börjar förstå att jag har packat i rätt mycket i kundvagnen. Så det där med att följa inköpslista..glöm den! När jag går ut från affären med kassarna i vagnen, funderar jag en stund om jag ska ringa taxi för de blev rätt tunga. Men jag tänker att jag är stark och att det här är lugnt, så jag börjar halkande ta mig till busshållplatsen. En tjej går förbi med en barnvagn och undrar om jag behöver hjälp. Hon erbjuder mig att lägga på en kasse på barnvagnen. Stackars barn, tänker jag och säger att jag ska ner till bussen. Hon ska framåt så det var tack men nej tack.

När jag är nära busshållsplatsen går ena kassen sönder. Pang och så finns inte handtaget längre. Jag svär till lite fult. Det var den lättaste kassen som "bara" innehöll toa- och hushållspapper, persilja och en blomma. Fula ord hoppar ut ur min mun, men jag slänger upp den på armen och tar mig till busshållsplatsen. Väl framme står ett gäng med människor och väntar på bussen. När de ser min trasiga kasse och mina andra två kassar, så börjar en man prata på sitt språk med sin fru, eller vem nu kvinnan var men jag tänker förutsätta att det var hans fru. Alla får prata på sitt språk bäst de vill, men om de tänker titta på mig, säga något på sitt språk, titta på mig och skratta till. Ja. Då tänker jag inne i mitt huvud på mitt språk ta åt mig. Så jag surade lite till. När bussen kommer och jag kliver på, så går kasse nummer två sönder.

Tror du att någon vill hjälpa mig på bussen? Nej. Varken när jag ska försöka få kassarna till min sittplats. Jag tar barnvagnsplatsen och hoppas att ingen barnvagn kommer på bussen. Inte för att barnvagnar brukar åka buss ensamma. Men ingen människa med barnvagn ville jag heller se på bussen. Det kom ingen på. Okej.

Tror du att någon hjälper mig när jag ska av bussen? Nej. De tittar på mig och tycker finna det roligt att se hur jag ska lösa min situation. Jag drar av kassarna från bussen, ställer mig där, suckar och tittar runt. Jag tänker att någonstans ska det väl finnas en vänlig själ. Jag kan inte direkt ställa kvar en kasse för att bära de andra två hem även om jag bor nära busshållsplatsen. Då ser i alla fall en tjej mig. Eller hur kan man undvika mig så som jag sjåar och håller på? Jag ler mot henne, hon kommer fram och jag ber om hjälp.

Hon bär ena kassen till porten, undrar om jag ska upp, men jag säger att hon inte behöver hjälpa mig mer utan att jag ställer kassarna innanför porten och sen bär upp dem en i taget. Tack för hjälpen. Jag får ett råd om att inte handla så mycket när jag är på affären själv.

Dagen efter hade jag ont i ryggen. Men jag skrattar åt mig själv. För om någon lyckas med att tro sig kunna bära hem så mycket varor, så är det jag. Jag är lite klantig men vet du vad, jag är rätt go också för jag bjuder på min klantighet.

God natt.




Snart är det torsdag.
Längsta inlägget ever.

 

Vi har tippex på kontoret..

Min dejt som skulle inträffa på lördag är framflyttad till nästa vecka på torsdag för passet med stämpeln kommer förmodligen inte komma tillbaka i tid, så han har bokat om. Jag är sur och besviken. Försök fjäska för mig nu, grabben!