Jag läser mitt gamla inlägg och tänker tillbaka på min härliga shoppingrunda i lördags. Jag skulle promenera i snön som kom i fredags till en mataffär, CityGross. Jag halkade dit och fick genomblöta skor, för jag har glömt hur man gör när det är blött och snöigt ute samtidigt. Eller hur man gör, hur man klär och skor sig. Jag kommer fram efter några halkningar hit och dit och stoppar i en peng för en kundvagn. Väl inne i affären går jag runt, plockar i mat, fattar inte var de gömt toa- och hushållspapprena, hittar toa- och hushållspapprena och blir glad för att de har kvar av dem som är på fint erbjudande. Framme vid kassan börjar jag undra om tre papperskassar räcker, men jag kommer fram till att det borde göra det för jag har ju en ryggsäck med mig också.

Du kanske börjar förstå att jag har packat i rätt mycket i kundvagnen. Så det där med att följa inköpslista..glöm den! När jag går ut från affären med kassarna i vagnen, funderar jag en stund om jag ska ringa taxi för de blev rätt tunga. Men jag tänker att jag är stark och att det här är lugnt, så jag börjar halkande ta mig till busshållplatsen. En tjej går förbi med en barnvagn och undrar om jag behöver hjälp. Hon erbjuder mig att lägga på en kasse på barnvagnen. Stackars barn, tänker jag och säger att jag ska ner till bussen. Hon ska framåt så det var tack men nej tack.

När jag är nära busshållsplatsen går ena kassen sönder. Pang och så finns inte handtaget längre. Jag svär till lite fult. Det var den lättaste kassen som "bara" innehöll toa- och hushållspapper, persilja och en blomma. Fula ord hoppar ut ur min mun, men jag slänger upp den på armen och tar mig till busshållsplatsen. Väl framme står ett gäng med människor och väntar på bussen. När de ser min trasiga kasse och mina andra två kassar, så börjar en man prata på sitt språk med sin fru, eller vem nu kvinnan var men jag tänker förutsätta att det var hans fru. Alla får prata på sitt språk bäst de vill, men om de tänker titta på mig, säga något på sitt språk, titta på mig och skratta till. Ja. Då tänker jag inne i mitt huvud på mitt språk ta åt mig. Så jag surade lite till. När bussen kommer och jag kliver på, så går kasse nummer två sönder.

Tror du att någon vill hjälpa mig på bussen? Nej. Varken när jag ska försöka få kassarna till min sittplats. Jag tar barnvagnsplatsen och hoppas att ingen barnvagn kommer på bussen. Inte för att barnvagnar brukar åka buss ensamma. Men ingen människa med barnvagn ville jag heller se på bussen. Det kom ingen på. Okej.

Tror du att någon hjälper mig när jag ska av bussen? Nej. De tittar på mig och tycker finna det roligt att se hur jag ska lösa min situation. Jag drar av kassarna från bussen, ställer mig där, suckar och tittar runt. Jag tänker att någonstans ska det väl finnas en vänlig själ. Jag kan inte direkt ställa kvar en kasse för att bära de andra två hem även om jag bor nära busshållsplatsen. Då ser i alla fall en tjej mig. Eller hur kan man undvika mig så som jag sjåar och håller på? Jag ler mot henne, hon kommer fram och jag ber om hjälp.

Hon bär ena kassen till porten, undrar om jag ska upp, men jag säger att hon inte behöver hjälpa mig mer utan att jag ställer kassarna innanför porten och sen bär upp dem en i taget. Tack för hjälpen. Jag får ett råd om att inte handla så mycket när jag är på affären själv.

Dagen efter hade jag ont i ryggen. Men jag skrattar åt mig själv. För om någon lyckas med att tro sig kunna bära hem så mycket varor, så är det jag. Jag är lite klantig men vet du vad, jag är rätt go också för jag bjuder på min klantighet.

God natt.




Snart är det torsdag.
Längsta inlägget ever.