Jag är ensam vaken, för hjärtat ligger och sover fortfarande. Han var ute en sväng i går och träffade några vänner, så i dag är han lite bakis och seg. Lagom till när vi ska börja städa. Här passar en flirtsmiley, så du förstår att jag inte tänker ha något medlidande.

De ska börja tapetsera och måla i vår nya lägenhet på tisdag, så då borde de hinna klart på den veckan. Detta innebär i så fall att vi får fint och fräscht i alla rum utom vardagsrummet, eftersom de inte tyckte att det var dags för dem att fräscha upp det rummet. Vi får väl se hur det ser ut när vi kommer fram på måndag. Jag kanske ber om en till besiktning, eftersom den förra skedde när den förra hyresgästen fortfarande hade sina möbler där. När man tar bort möblerna brukar ju en del nytt bli synligt. Om inte fastighetsvärden vill göra det, så har jag en bror som gör det åt oss. Så även det rummet kommer att bli fint i denna månad.

Det kommer att bli några tunga sista dagar med kartonger och grejer att packa in och flyttstädning att genomföra. Men sen, sen är det bara att tuta och köra. Men fy tusan vad jag kommer att sakna mina vänner här i Malmö. Jag har tagit farväl av dem under veckan och det känns. Det känns konstigt att de kommer fortsätta att träffas, men utan mig. Jag vill ju också fortsätta vara med på matlagning och myskvällar! Jag måste hitta vänner i storstan. Först ska jag bara fixa iordning mitt bo.

De där bortglömda nycklarna går tydligen inte att hitta någonstans. Ingenstans.
Attans. Men men, vi får ta smällen. Sen när jag är tillbaka där uppe, så hittar jag väl dem. Lagom försent.

Jag är inte bitter. Jag bara låter som det.
Jag är rätt lycklig. Eller bra lycklig. Min framtid ser fin ut. Jag tycker åtminstone om att se framåt mot den. Jag ska berätta om den för dig någon dag. Om min fina framtid. Jag ska bara hitta ett nytt jobb. Ett jobb som överensstämmer med de terminer som jag har utnyttjat studiemedel för. Tack.

För övrigt så ska jag nog sova snart. Jag har fika inbokat i morgon. Det ser jag fram emot. Med fina flickor som jag inte har träffat på minst två månader. Yes box.

I dag har jag faktiskt packat fyra lådor. Det märks i de tomma hyllorna, men eftersom det finns fulla hyllor kvar så ja..är det en hel del kvar. Jag längtar till när allt är klart. När vi är i vår lägenhet och när den är uppfräschad med de nya tapeterna. Då kan jag slappna av. Och berätta om min fina framtid. Hahaha..

Kram på dig

Nu är vi i Malmö och jag funderar hur mitt minne egentligen fungerar. Men svaret är tyvärr att det inte gör det. För i går strax innan 05.21 när tåget skulle lämna Stockholm, kom jag på att jag inte hade nycklarna med mig till lägenheten i Malmö. Gissa om jag förbannade mig själv. Nu kanske du undrar hur sjutton jag kom in. Jo, jag hade lämnat ett par nycklar hos en vän som har skött blommorna. Nu skulle hon i och för sig åka hem till sin familj över helgen, men hennes sambo skulle som tur är vara kvar i Malmö så jag fick glida förbi hans jobb, le lite åt min dumhet och sen kvittera ut nycklarna. Men nu måste vi få nycklarna nerskickade hit så jag kan lämna in dem sen till hyresvärden när vi drar uppåt igen. Men nycklarna kan inte skickas till min adress, för jag har redan gjort adressändring så de får skickas till blomskötarvännen. Jag ska bara fråga henne först om lov.

Det känns skönt att vara hemma bland mina saker igen, men det känns jobbigt att tänka att jag måste börja packa ner allt i lådor. Det kommer att ta tid. Sen kan jag inte packa upp direkt i Stockholm heller, för de ska fräscha upp lägenheten med nya tapeter och måla tak, så de första veckorna får vi leva i kartongerna. Men sen blir lägenheten som ny! Vi får ny spis, nytt badkar och ja, nya väggar och tak. Det kommer bli lattjolajban. Eller kul i alla fall.

Nu ska jag vakna till. Jag måste handla mat.

Ah förresten, hela badrummets möbler var täckt med rödbrunt damm. What? Jag vet inte. Med badrummets möbler menar jag badkar, vask och sånt. Fult var det.

Ja. Men ha det fint.

Jag har ett boende. Det känns sâ lugnande. Äntligen ska jag sova i min egna säng igen. Jag ska fâ hit min soffa, min slitna soffa, men ändâ min. Jag ska fâ hit mina kuddar. Jag ska fâ hit min dator med fungerade bokstäver pâ tangentbordet. Men mest av allt innebär en egen lägenhet att mor och far slipper ta hand om Satu och att jag äntligen fâr ha henne springandes runt mina fötter igen. Det känns fint.

För övrigt gâr livet bra. En liten oväntat väg, men bra funkar det även pâ den vägen.

Inget mer att tillägga.

I dag när jag skulle ta mig hem frân jobbet, sâ öste regnet ner. Men damen lânade mig ett paraply, sâ jag slapp bli blöt. Jag hade ingen jacka med mig ens, för imorse när jag gick hemifrân sâ sken solen. Jag tänkte att det skulle bli en fin dag och det var fint, en stund, men sen har det bjudits pâ regn. Med âska. Jag är fortfarande inte bekväm med âska. Jag stannar till vid smällarna och försöker ta djupa andetag. Det gâr sâ där bra.

I morgon tar vi bussen upp. Jag kan fortfarande inte förstâ att hon ska gifta sig. Det har inte sjunkit in än, men det gör nog det i kyrkan. Dâ fattade jag sist ju. Att det faktiskt skulle hända. Giftemâl är stora grejer. Allvarliga vuxengrejer. Min hjärna hänger inte med jämt.

Nu ska jag snart sova. Jag är rätt trött numera. Men jag avslutar med en stor kram till er alla!

Det är en sommar med kärlek i luften. I går var jag på sommarens andra möhippa. Denna gången för en kär vän i Gävle. Vi hade en tokmysig dag med glada tjejer. Vi började med lunch och spel i Boulognern, för att sen åka ut till ett spa i Valbo. Det var ett hemtrevligt och litet spa, där vi badade bubbelpool, bastade och fick behandlingar. Jag tog en massage och enligt massören syntes det som i en diagonal från vänster sida till höger sida på min rygg att jag hade anspänningar. Jo tack, det har jag känt i ett par månader nu. Jag höll på att somna av massagen och var helt seg och borta när jag skulle kliva upp. Sen var det middag hos en av vännerna och roliga saker inträffade där. Vi rundade av med Berggrenska, där jag fick höra att jag var fräsch för att vara 28 år och att killen inte är orolig för att fylla 28 år efter att ha sett mig, och Sun City, dit jag inte har varit på år och evigheter och just därför var det roligt att få trängas och svettas på dansgolvet.

Nu väntar jag på att mina syskonbarn ska komma hem till sig, så jag kan svänga förbi där och gosa. Det är mycket kärlek även idag med andra ord. Sen åker jag hem till storstaden igen. Men nästa vecka är det bröllop, så då är jag tillbaka. Och åh, vad jag längtar efter att få se henne bortgift! Det kommer bli så vackert. Så vackert. Så jag måste ladda upp med vattenfast smink och näsdukar. Sommarens höjdpunkt närmar sig.

Jag har flyttat. Vi har flyttat. Vi har ingen egen lagenhet, annu, sa darfor bor vi hos hans syster. Med barn. Med ett till barn. Med man. Det ar trangt. Men jag kande att jag behovde en nystart, sa i slutet av juni nar han fragade om vi inte skulle folja med min bror uppat landet och leta jobb, sa var jag inte trog pa att hanga med i tankegangarna. Jag kande att det behovdes nagot nytt, for jag hade fastnat dar.

Pa sistone har det verkat alltfor mycket som att jag maste halla igang kontakten. Om jag inte gor det, sa far jag höra kommentarer om att jag aldrig hör av mig. Det ar ratt trist, ska jag tala om for dig. Jag tycker faktiskt att det ar lika mycket upp till den andra parten. Eller i detta fall, de andra parterna. For jag har haft tva stressiga terminer. Forst en hosttermin langt ifran min karlek. Det ar inte latt ska du veta, att befinna sig langt ifran honom utan att ens veta ett slutdatum pa gratandet. For mycket tarar var det. Sen kom sista terminen av hela langa utbildningen. Da ar det inte latt att hinna med allt. Jag hade dessutom en komplettering som hangde kvar efter utlandsterminen, eftersom jag sa latt skjuter upp laskiga saker.

Men vet du vad? Jag klarade min utbildning. Jag fick hogsta betyg pa c-uppsatsen och nu efterat har tva intervjuer publicerats med oss angaende uppsatsen. Sa jag ar nojd over mig sjalv och over mitt kampande de senaste tva terminerna. For jag har gjort bra ifran mig. Sen om andra tycker att jag har forsvunnit en del som van.. Sa kan de sjalva fundera over hur mycket de har anstrangt sig. Och hur mycket som de anstranger sig nu.

Jag har inte talat om for alla att jag har flyttat. Men vet du vad, nu kommer en till ursakt. Jag jobbar heltid, jag letar lagenhet, jag maste fixa alla pappersgrejer for mitt hjarta kanner inte till rutinerna i detta land. Sa jag maste gora allt.. Sa jag tanker ta min tid och sen se vem som star kvar som min van. Darifran kommer jag sen att ga framat.

Men jag kanner mig nojd. Jag kanner mig taggad for att borja om pa nytt. For en sak ska du veta, aven har gar saker bra. De gillar mig redan de har hufvudstadsborna.




Men flickor, vad jag saknar er...

Jag är ensam hemma sedan tidigare ikväll. Jag har tittat lite på tv, letat mycket efter jobb, pratat med mor och sökt lite mer jobb. Det är inte lätta tider just nu. Jag saknar något. Förutom jobb då. Men .. jag känner på sistone att människor som ska vara mina vänner inte riktigt är det. Jag känner att hon ser på mig på ett annat vis, inte alls som förut. Jag tror att hon numera bara träffar mig, när hon behöver något ifrån mig. Jag känner att det är ett avstånd mellan oss. Jag kanske bara inbillar mig, men det känns inte bra.

Jag vill ha en nystart. Jag funderar på att flytta. Jag tänker "varför inte?". Jag kan lika gärna vara arbetssökande i en annan stad. Men så är det allt detta med uppsägning på lägenhet, hitta ny lägenhet, förvara möblerna någonstans under tiden tills jag hittar ny lägenhet. Jag skriver jag men jag menar vi.

Det var inte så här som det skulle vara efter examen, men det blev så.
Attans...

Men jag dansade afrikansk dans och blev full av energi. Synd att jag inte har tillgång till det passet nu, för jag behöver ny energi. Ibland blåser den ut som om jag vore en boll. Ja, du vet.

Jag tar nya tag i morgon. Och skriver några till personliga brev.

Jag är en människa som gör saker i stunder. En stund är jag aktiv som bloggare, för att i nästa stund glömma bort adressen till min egna blogg. Så illa är det visserligen inte, utan jag kommer ihåg den. Men det känns inte så lattjo att blogga när det inte händer så mycket. Jag har tagit min examen, fått VG på examensarbetet, fått en tidning smått intresserad av att skriva något i höst om vårt examensarbete. Men jag är arbetssökande. Därför blir dagarna lite långtråkiga, vilket är konstigt efter att ha skrivit c-uppsats plus gjort en komplettering. Dagarna var fyllda fram till den femte juni. Efter femte juni är de trista. Det var kul att vara hemmafru i några dagar, men nu när vecka två börjar ta slut inser jag att jag behöver aktivera mig.

Jag har hittat ett tokintressant jobb i Stockholm, som jag skulle bli överlycklig om jag fick.
Men hur ofta får man drömjobbet direkt? Men jag ska försöka. Jag har skickat in ansökan, så i nästa vecka några dagar efter sista ansökningsdag ska jag ringa upp dem. Du får gärna hålla tummarna, be eller vad du nu gör för att hjälp andra på avstånd. Tack.

Nu ska jag kolla lite på tv. Det kan jag göra utan dåligt samvete, för jag har inget plugg som väntar.
I morgon tror jag att jag tar min slänga-papper-dag. Eller på måndag. Gött.

Jag lovar.
Jag är lyckligast just nu.
Det sprudlar.
Det pirrar.
Det är nervöst.
Men du vad, det är som det ska.

Nu ska jag torka håret. Cykla till Pildammsparken. Där ska jag invänta eld och körsång.
Jag har suttit på balkongen och läst i solen i dag. Det är pluspoäng för Malmö i dag.

Hoppas alla har en fin kväll!

Det talas om en överraskning.
En beställd överraskning.
Fjortonkommafem.
Vi får väl hoppas på att det är sant.
Det vore en fin överraskning.
Men jekligt nervöst.
Jag ska pressa på information.
Men det är elakt.
Man ska inte förstöra överraskningar.
Inte ens fjortonkommafemöverraskningar.
Speciellt inte sådana överraskningar.

Jag sitter och läser igenom det som är vår empiridel i uppsatsen. Vi ska koda och kategorisera diskussionerna som vi har följt. De pratar om att kalkona. Vet du vad det är? Det är när du efter sex lägger dig som en kalkon, för att undvika att spermierna rinner ut. Det är faslig hysteri över att EN spermie kan ramla ut, för det kanske var just den som skulle befrukta ägget.

Men de glömde att om något är meningen, så händer det. Om något är meningen, så ramlar det inte ut. Capish? Eller hur man skriver det.. Eller catfish som de sa på tvn. Catfish? Capish?

Solen skiner här. Jag vill ha stolar och bord på min balkong. Det hade varit trevligare att sitta där ute och plugga.

Hjärtat har skalat av en bit av fingertoppen. Vi spenderade fem timmar på akuten. Jag börjar fundera på att gå privat, men det kommer jag inte att göra. Jag är envis och tror att sjukvården kan ta sig i kragen och inse att en läkare på ortopedavdelningen på akuten inte är bra bemanning. Det var några som gav upp och gick, för de orkade inte vänta på hjälp. När folk reser sig upp och går från akuten, ja då kan jag tala om för dig att det inte är bra. Vi har väl ändå pengar till två läkare? Eller är det så illa?

I kväll ser jag fram emot en stund på Möllan med fina vänner. Först ska jag plugga mer.

Vet du vad? Ibland blir jag rädd. Så där skiträdd. Har jag verkligen valt rätt? Enligt en viss herr Beck så är det en effekt eller snarare en konsekvens, för ju mer samhället individualiseras desto större möjlighet men även tvång finns inför att göra inom olika områden i livet. Så jag blir rädd ibland. Ljug inte för mig, för jag tror att även du blir rädd ibland.

För faktum kvarstår, vad vi än tror på, att vi kan veta vad framtiden består av. Jag kan tro att jag har valt och att jag är på rätt plats. Men faktum kvarstår att jag inte kan veta att jag har valt rätt. Det är läskigt. För ju fler val vi har att göra, desto mer beroende blir vi av experter. Av någon som kan tala om för oss att vi faktiskt är på rätt väg. Men det finns ingen som kan lova oss det.

Jag drömmer gärna om bröllop och barn och vita staket. Men vet du vad? Jag kan inte veta förrän jag dör att den som jag har valt att förverkliga det med, är även den rätta. Därmed kan jag tro. Jag kan tro att jag inte förs in i något utan att jag ska lära mig något av det. Jag kan tro att jag visas in i det som jag ska befinna mig i. Men i dagens vetenskapliga samhälle vågar jag inte helt tro på tro. För vi matas med vetenskap. Bevis på bevis om vad som fungerar.

Men för mig handlar det i grund och botten om tro. Om tro på att livet inte är så lätt eller så rosa som sagor ur barndomen påstår. Men att livet kan bli så vackert och så förunderligt härligt som sagor lovar. Bara vi anstränger oss lite. Bara vi vågar vara ärliga.

Därför tvivlar jag ibland. Men jag tror att det mest beror på min oerfarenhet i detta som jag lever i nu. Detta med långvariga förhållanden. Detta med någon som lovar dig para siempre y más allá. Trots att det är det vackraste som finns för mig, så vågar jag inte lita på det. Men jag vägrar ta på mig det som ett personligt öde, som ett personligt misslyckande. Utan jag tänker att tiden och tidsandan har påverkat mig. Minsann.

Men jag kör rakt framåt ändå. Jag tänker att det som är värt att kämpa för, är inte det som kommer lättast. Snarare kan det vara - för en del av oss - det som kommer lite trögare. Det var inte i onödan som Han sände mig till Bolivia. Det var inte för att skratta åt mig som Han sände mig honom, som han gjorde mig till den jag är i dag.

Det är skönt att aldrig vara ensam. Om så den ende som du har är Honom.