När jag var liten eller yngre snarare och ville hitta på något på kvällen med mina kompisar, så sa min mamma att jag inte fick komma hem sent. Fram till gymnasiet hade mina föräldrar en gräns till klockan tio på kvällen. Jag fick inte gå hem själv när det hade hunnit bli mörkt, men jag fick inte heller gå hem med min kompis Johanna som bodde bara några hus i från oss. Jag kommer ihåg en gång när jag försökte övertala mamma att jag kunde få stanna ute lite längre.

"Du får inte komma hem så sent, det är farligt att gå hem ensam när det är sent."
"Ja men, jag ska ta sällskap hem med Johanna."
"Det spelar ingen roll, tänk om det kommer tre killar?!"

Det där med att "tänk om.." fastnade bra i min hjärna. I går ville jag vara hurtig och få lite motion, så jag promenerade hem när jag slutade på praktiken vid halv fem. Jag promenerar genom Rosengård och genom bostadsområden mestadels. Men jag var hela tiden på spänn. Medveten om att det var lite folk ute. Jag såg någon människa här och där. Om någon kille gick förbi mig, så försökte jag tänka att det inte är någon fara men efter en stund så tittade jag ändå över axeln för att se att han fortsatte rakt fram och inte vände tillbaka efter mig. Jag är oerhört bra på att göra det klassiska, det vill säga att tänka "tänk om.." när en kille går förbi. Jag ber om ursäkt men jag måste ta det säkra före det osäkra. Men det kan inte vara roligt att vara kille och gå förbi en tjej, eller bakom en tjej för den delen. Jag har aldrig blivit påhoppad men i går när jag gick hem, så tänkte jag att om någon hoppar på mig så även om jag skriker - vem hör? Sen är nästa fråga - vem vill höra? Vem kommer ut från sin varma trygga bostad om de hör mig skrika? Någon hoppas jag.

Jag är lika mörkrädd hemma på mor och fars tomt. Vilket är töntigt. Rent ut töntigt. Men där är så mörkt och jag tänker "tänk om..". När jag kommer fram till porten till min byggnad här i Malmö, så skyndar jag med att få upp dörren och jag stänger igen den lika snabbt. Jag kan inte börja gå uppför trapporna utan att försäkra mig om att entrédörren gick igen och att ingen kom in efter mig.

Jag tycker om att springa i skogen hemma också, men när jag är ute och springer tänker jag att någon galning kan komma och hoppa på mig. I skogen hör ingen. Men seriöst, hur många galningar har vi som irrar runt i skogarna runt Sandviken? Inte så många hoppas jag på. Men jag är sån. Jag tänker på hemskheter som skulle hända när jag är ensam, men hemskheter som med största sannolikhet inte kommer att hända.

När jag flyger eller reser i ett land där säkerheten ombord på bussar inte är den bästa och chaufförerna kör lite galet, så brukar jag glatt tänka att jag inte ska dö i en bussolycka i Bolivia, Costa Rica, wherever. Men i Sverige kan jag inte tänka likadant. Kanske för att jag tänker att jag ska dö här, men jag vill ju inte göra det i dag. Inte i morgon heller.