I natt vaknade jag av att Satu höll på att stampa hårt med bakfötterna och "morrade". Så där höll hon på ett par gånger under de två veckorna innan sjukhusbesöket, så jag blev orolig i natt. Det är inte helt hundra att det betyder att hon håller på att bli dålig igen, utan hon kan lika gärna ha blivit rädd för något som jag inte uppfattade. Men direkt sätter katastroftankarna in. Jag börjar tänka på att hon kan dö och vad gör jag om hon dör? Då kommer jag bli jätteledsen och verkligen bli snurrig i resten av mitt liv, för när jag blir ledsen så påverkar det resten av mitt liv vilket givetvis inte är bra. Så jag klev upp och försökte kolla lite hur hon mådde, om magen var uppsvälld men när hon stampar så springer hon ifrån för det mesta när jag försöker röra henne. Men till slut efter många uppkliv ur sängen så kunde jag somna om. Men även om jag försökte besvara katastroftankarna och försöka lugna ner mig, så högg tankarna mot mig. Jag hade verkligen jättesvårt att bli lugn, för det enda som jag tänkte på var det värsta och direkt. Jag går ingen omväg ens, utan tar direkt det värsta scenariot.

I morse när jag skulle fara till praktiken så var jag lite orolig. Under dagen har jag tänkt lite på henne då och då. När jag kom hem, såg jag att hon ätit upp all mat som låg i skålen. Precis som hon brukar. Så det verkar bra, men det gjorde det även sist.

Jag har svårt för att slappna av nu när hon blivit så dålig en gång. Jag blir orolig direkt över att vi ska behöva gå igenom det en gång till och det finns faktiskt gränser för hur många gånger som man kan gå igenom en och samma sak. Någon gång kommer jag att hamna i det värsta scenariot, men det är rätt dumt att gå runt och ödsla tid på det nu när det inte har inträffat.

Dagens lärdom: lär dig hantera det som händer och gör ingen jättekanin av en dvärgkanin (=gör ingen höna av en fjäder, hahaha...).