Jag har alltid velat ha en kärlek som bestämmer sig. Som säger att han vill vara med mig och att han vill satsa på oss. Jag ska givetvis säga och känna samma sak. Annars blir det en dålig dans. Men någon som inte räds allvaret, utan någon som tycker att det är lika bra och absolut bäst egentligen att bara satsa fullt ut på förhållandet vårt. Någon som tycker att vi är det bästa som vi har. Någon som säger att han lovar mig framtiden och ännu längre, för det är på det viset som vi vill ha det. Jag vill inte ha någon som går in halvt i oss. Som tänker att det är värt att försöka, men att det kan komma någon bättre. Jag vill gå in i ett förhållande och tänka att det är bara vi. Det finns inget annat alternativ och det är skitbra att det är på det viset.

Man kan faktiskt lova varandra framtiden och ännu längre. Man kan ta ett beslut att satsa och kämpa för förhållandet. Sen kan det brista ändå, men det är en fin grund att ha att åtminstone tänka att det ska vara för alltid och ännu längre.

Och min kärlek är på det viset. Han presenterade mig stolt för sin familj och sina vänner. Han frågade sin far vad han tyckte om att hans son ville gifta sig med mig. Jag blev smått generad, för så fort går vi inte fram i min del av världen. Men i hans del av världen kan man göra det. Bestämma sig fort för att det ska bli ringar och hus och barn och allt. Det är inte konstigt. För honom finns det inget för bråttom för han litar på sina känslor. Jag kan ibland tänka för mycket (!) och vara rädd för att lita på mina känslor. Jag har alltför många gånger fått höra att det är bra att jag är lycklig, men att jag måste vara försiktig för om det inte funkar.. Vänta och stopp. Det är just den tanken som jag inte vill gå in i ett förhållande med. Att det är fint att vi har det bra, men att jag måste sätta upp skydd och ha strategier för att det ska göra mindre ont OM det inte funkar. Jag vill hellre gå in helhjärtat och med alla känslorna och säga att det här ska funka.

Så jag är rätt lycklig nu. På torsdag kommer jag att vara sketanervös. Jag har glömt hur hans parfym luktade. Men jag kommer ihåg hur han betonar vissa ord. Hur han säger amor som om ordet hade flera o. Hur han ler och får mig lugn bara så genom att le. Jag kommer ihåg hur han låter när han säger "oye" och hur jag driver tillbaka, för han får inte säga "oye" utan ska säga nåt finare när han ska säga mig nåt. Oye kan han använda till sina vänner. Jag menar, hörru låter inte lika fint som älskling.

Men det finaste är hans ord på spanska. Reinita. Reinita de mi vida. Vidita. Jag har aldrig haft så många namn, så jag måste vara väldigt kärt.

Men förstår du hur jag menar? Jag vill ha ett förhållande där vi går in med tanken att det INTE finns ett OM utan bara ett JA. Och jag tror mig veta att jag har fått det förhållandet. Nu ska jag ringa och säga god natt till min kärlek och sen lägga mig ner för att sova och vila och drömma.