Många av oss ser fram emot något just nu.
Häromdagen när jag satt på bussen förbi Värnhem här i Malmö, såg jag att Mango, kära Mango ska öppna butik i köpcentret Entré som håller på att byggas fram. Åh. Jag råkade nog skrika till lite av glädje där på bussen. Likadant i går på statistiklabben råkade jag skrika till när vi gjorde något framsteg. Jag skriker till ibland. Sen kommer jag på efteråt hur fånigt det verkade, men det gör inget. Spontana skrik är väl lite fina.

Nåväl. Nittonde mars.
Jag ska försöka komma ihåg det.
Då ska jag sluta äta fram till nästa löning för att gå och handla på Mango.
Sambon får också sluta äta.

När jag bodde i Spanien för någon evighet sedan, handlade jag massor på Mango. Jag klev in, hittade något, betalade och klev ut med en påse i handen. I Málaga var det standard. Jag klev aldrig in utan att hitta eller utan att betala.

Jag vill jobba. Arbeta. Trabajar. Currar.
Stålars vettu. Stålars ger kläder. Jag vill ha fina, lätta, fladdriga kläder.
För snart är det sommar. Jo men visst.